# ID: svediakorp-gov400464
# author: Maij-Weggen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 417
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Med anledning av det nya millenniet, som Van Dam nyss talade om, har det både vid G7-ländernas möte, EU-toppmötet i Lissabon och toppmötet EU-Afrika i Kairo nyligen sagts många vackra ord om avskrivning av ett stort antal utvecklingsländers enorma skulder.
Frågan är i dag: vad blir det nu egentligen av det?
Vi har hört en del exempel om HIPC-I och HIPC-II och jag har förstått att det andra programmet nu omfattar en miljard.
Utvecklingsländernas gemensamma skuld ligger på 350 miljarder.
Det betyder alltså att en 1 miljard egentligen är småpotatis i jämförelse med det.
Många av de här länderna betalar 25 till 40 procent av sin nationella budget till räntor och avbetalningar vid banker i Västeuropa, i Förenta staterna och i Japan.
Den bittra verkligheten är att de miljarder som går åt till att betala av skulderna högt överstiger utvecklingsbiståndet.
Det är en katastrofal situation eftersom vi ofta undrar varför vårt utvecklingsbistånd inte hjälper.
Det här är en av de viktigaste orsakerna.
Om pengarna kommer in med en hand och sedan måste betalas tillbaka med tre, fyra händer så kommer de länderna naturligtvis ingenstans.
En fråga som kvarstår är: måste skulder avskrivas utan klausuler?
Det håller jag inte med kollega Miranda om och jag håller inte heller med andra kolleger som tycker det.
Jag tycker att det måste ställas villkor.
Det måste gälla de fattigaste länderna.
Låt oss börja där.
Det måste röra sig om en demokratisk regering och ett mångformigt parlament som också har en god kontroll över regeringen.
Landet måste aktivt bekämpa korruptionen.
De berörda länderna får inte heller befinna sig i krig eller delta i krig och en överenskommen del av budgeten måste verkligen anslås för sociala program för de fattigaste medborgarna, alltså för undervisning, hälsovård och social trygghet.
Jag håller inte med Da Costa som nyss sade att det kanske är litet nykolonialistiskt.
Till och med i Köpenhamn, vid det sociala toppmöte för utvecklingsländer som hölls där, kom man överens om att man vill anslå en del till de kostnaderna.
Herr talman!
Den uppmaning som vi egentligen måste göra är: gör något åt det!
Anslå helt enkelt tio procent av den totala utvecklingsbudgeten till avskrivning av skulderna.
Om vi inte gör något åt det kommer de här länderna att fortsätta i en nedåtgående spiral.
