# ID: svediakorp-gov400463
# author: Van Dam (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 358
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Vi lever nu i året A.D. 2000, ett jubileumsår.
Ett år där vi utifrån tanken på det bibliska jubelåret måste göra allvar av skuldminskningen för de allra fattigaste.
I jubelåret, vart femtionde år, avskrevs skulder i Israel, släpptes slavar fria och låg marken i träda.
Ett sådant år gjorde det möjligt att se framtiden an utan skulder.
I enlighet med denna bibliska utgångspunkt måste år 2000 bli ett jubelår för de allra fattigaste i världen.
Vi stöder därför också verkligen de nationella och internationella initiativen med avseende på skuldminskning.
Jag kan dock inte låta bli att ge några kritiska kommentarer angående de stolta tillkännagivandena av ett antal G7-länder de senaste åren.
Dessa rika länder stoltserar med att inte längre krångla angående de jättelika belopp som de fattiga länderna är skyldiga dem.
Erfarenheter från det så kallade HIPC-initiativet 1996 har dock visat att en skuldminskning inte alltid haft en positiv effekt på de fattigas utveckling.
I bästa fall ger 100 procent skuldavskrivning endast 40 procent effektiv minskning av skulden.
Orsaken till det är i första hand att det kopplas sådana villkor till skuldminskningen att endast få länder kommer i fråga för en sådan.
Dessutom finner man inte sällan utrymme för skuldminskningen i nationella och internationella budgetar för utvecklingspolitik.
Då är det alltså inte alls tal om att skapa extra ekonomiska medel utan snarare att förskjuta de anslag som redan finns.
Fattiga länder behöver visserligen ge ut mindre för att betala av sina skulder men konfronteras samtidigt med minskat utländskt bistånd.
Om vi verkligen menar allvar med att bekämpa fattigdomen i världen så måste skuldminskningen gå hand i hand med en aktiv politik inom området fattigdomsbekämpning.
I det avseendet behöver lokala myndigheter och icke-statliga organisationer engageras.
Dessa kommenterar hindrar emellertid inte att utlovade eftergifter måste infrias och att nya initiativ måste komma igång.
I det sammanhanget är det önskvärt med en noggrann och generös hållning.
Kommissionen, medlemsstaterna och internationella givare måste göra allt för att Herrens år 2000 verkligen skall bli ett jubelår.
