# ID: svediakorp-gov400452
# author: Mantovani (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 548
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Låt mig tacka Tajani, Van Velzen och Poettering för deras viktiga och konkreta bidrag till denna debatt.
Jag vill också uttrycka tillfredsställelse över det mandat vi fått av Europeiska folkpartiets grupp att lägga fram en fråga som är av så stor betydelse som den som gäller de utlandsskulder som plågar ekonomierna i världens fattigaste utvecklingsländer.
Vi står inför ett problem av global betydelse som berör alla utvecklade och demokratiska länder som blir hjälplösa vittnen till hur skuldsättningen fortsätter att öka i de fattigaste länderna som i dag i genomsnitt utnyttjar 40 procent av sin årliga budget för att finansiera underskottet.
Tänk bara på att skuldsättningen varje år ökar med cirka 12 procent, och att den har gått från 110 miljarder dollar under 80-talet till 350 miljarder dollar i dag.
Parlamentet har flera gånger behandlat problemet, utan att någonsin komma till - verkar det - kvalitetslösningar.
I dag, i samband med Jubileumsåret, kräver man från Vatikanen och från olika håll en omfattande nedskrivning, om inte en total avskrivning, av de internationella skulderna, på ett sätt som gör det möjligt för de kraftigast skuldsatta länderna att ta del av det globala produktions- och handelsutbytet.
Även FN: s generalsekreterare vände sig den 3 april, i samband med millenniet, med en tydlig vädjan till de långivande länderna och de internationella finansinstitutionerna om att i sin bokföring radera alla offentliga skulder som de fattiga och djupt skuldsatta länderna har.
Samma vädjan kommer från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF), men i dag tjänar uppmaningar ingenting till: jag tror det krävs handling.
Om vi analyserar situationen inser vi att vi, å ena sidan, drar nytta av skulder som det är närmast omöjligt att indriva och, å den andra, när det gäller avskrivning, att vi kan kräva en större respekt för mänskliga rättigheter och ökad demokrati samt ingripanden av social natur till förmån för de fattiga befolkningarna, och här räcker det att tänka på barnen, de gamla och handikappade.
Dessutom kommer vi att dämma upp invandringsvågen, vilket är ett problem inte bara för ursprungsländerna, utan framför allt för de mottagande länderna.
Jag frågar därför om man i rådet är medveten om alla de initiativ som hittills har tagits av samtliga länder i unionen för att reducera eller minska de fattiga, djupt skuldsatta ländernas skulder, och om det är möjligt att skapa en helhetsbild i frågan som visar de konkreta åtgärder som vidtagits av de aktuella länderna och som visar ett verkligt engagemang, så att initiativen inte bara får karaktären av simpla politiska manövrer som alltför ofta bara smakar valfläsk.
Slutligen, med tanke på behovet av att skapa en gemensam utrikespolitik som ger ett intryck av att Europa är ett sammanhängande system som kan ta gemensamma initiativ, anser inte kommissionen att det skulle vara lämpligt att skapa en struktur som analyserar detta problem tillsammans med de lokala kyrkorna, frivilligorganisationerna och samhället för att kunna dra konsekvenserna av detta?
Detta vore ett nytt sätt, anser jag, att tolka det nya millenniet, denna gång i tecknet av solidariteten mellan folken.
