# ID: svediakorp-gov400448
# author: Monti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,152
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman!
Jag gläder mig tillsammans med Europaparlamentet åt det viktiga arbete som utförts i samband med betänkandet från Randzio-Plath.
Jag vill framför allt tacka parlamentet för det stöd man gett kommissionens initiativ och jag gläder mig åt det faktum att parlamentet delar våra ansträngningar som syftar till att öka insynen när det gäller hur de offentliga resurserna utnyttjas, för att på det viset garantera en lojal konkurrens.
Den omständigheten att kommissionen, trots att den enligt grundfördragen inte var skyldig till detta, ville rådfråga parlamentet, något som påpekades av Jonckheer och av andra, hälsades med tillfredsställelse av er.
Det sätt på vilket denna debatt har utvecklats stärker mig dessutom i uppfattningen att det var nyttigt för kommissionen och för detta initiativs lyckliga resultat att rådfråga parlamentet.
Direktivet om insyn, i dess nuvarande form, ger kommissionen makt att undersöka de ekonomiska förbindelserna mellan medlemsstaterna och deras offentliga företag.
Sammanfattningsvis syftar förslaget till ändring av direktivet till att garantera införandet av en särskild redovisning för vissa typer av företag.
De företag det handlar om är sådana som å ena sidan levererar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och som i utbyte erhåller olika typer av stöd, ett stöd som kan utgöras av särskilda rättigheter eller betalning, och som, å andra sidan, även bedriver normal kommersiell verksamhet, vilket innebär att de verkar i konkurrens med andra företag.
Det är uppenbart att de intäkter som skapas genom att man bedriver reserverad verksamhet eller genom betalningar som motiveras med allmänintresset eller med att man erbjuder offentliga tjänster, inte är avsedda att finansiera konkurrensutsatta verksamheter, och att de därför inte bör ge upphov till interna subventioner.
Under de senaste åren har kommissionen emellertid haft att undersöka ett ökande antal anmälningar som just avser internt stöd av denna typ.
För att genomföra sina undersökningar - något som Peijs påmint om - har kommissionen varit tvungen att analysera dessa fall av internt stöd, och ofta har kommissionen inte kunnat få fram den information som krävs när det gäller kostnader och avkastning i samband med olika typer av verksamheter.
Kommissionen föreslår därför att man för denna typ av verksamhet inför en särskild typ av redovisning som gör det möjligt för kommissionen att på rätt sätt genomföra sin uppgift som garant för konkurrensen.
Låt mig också understryka att skyldigheten att föra en särskild redovisning även är ett användbart instrument för medlemsstaterna, eftersom det ger dem den information som krävs för att uppfylla skyldigheten att inte ge statligt stöd som strider mot fördraget och att meddela kommissionen om de subventioner som planeras.
Direktivet inför ett krav på att föra särskild redovisning för företag som tillhandahåller tjänster av allmänt intresse och som samtidigt är verksamma utanför uppgiften att tillhandahålla offentliga tjänster.
Denna skyldighet gäller i lika hög grad för privata och offentliga företag.
Direktivet är inte i första hand tillämpligt på företag som enbart tillhandahåller tjänster av allmänt intresse utan att bedriva annan verksamhet.
För det andra krävs inte enligt direktivet att man gör åtskillnad mellan olika verksamheter som samtliga ryms inom definitionen av tjänster av allmänt intresse.
Med andra ord, ärade ledamöter, direktivet syftar till att sprida ljus över och tillföra öppenhet på det område där gränsen mellan tjänster av allmänt intresse och övriga verksamheter går.
Genom direktivet vill man åstadkomma detta samtidigt som det orsakar minsta möjliga störningar när denna öppenhet uppnås.
Jag vill gärna stryka under att direktivet naturligtvis inte ändrar vare sig bestämmelserna i fördraget om uppgiften att tillhandahålla vissa tjänster av allmänt intresse eller fördelningen mellan vissa företag att utföra sådana tjänster.
Enligt direktivet bestäms principerna för att skapa en ökad insyn samtidigt som det lämnar medlemsstaterna fria, under iakttagande av subsidiaritetsprincipen, att vidta lämpliga nationella åtgärder.
Jag kommer så till ett par påpekanden som gjorts.
Jonckheer frågar sig vad man kan säga om tillträdet till Internet, om detta skall inkluderas eller inte i de allmänna tjänsterna.
När det gäller detta kan jag bara hänvisa till att det senaste rådet (telekommunikation) debatterade denna fråga.
När det gäller de tvivel som föredraganden, Randzio-Plath, gett uttryck för, så skulle jag helt kort vilja gå igenom dem.
När det gäller definitionen av vad som menas med tjänster av allmänt intresse vill jag stryka under att direktivet inte på något sätt ändrar eller reducerar medlemsstaternas nuvarande befogenheter - ledamot Berès, ledamot Langen! - när det gäller definitionen av allmänintresset.
Detta gäller även för offentliga radiosändningar, för vilka Amsterdamprotokollet bekräftat medlemsstaternas kompetens att avgöra vad som avses med offentliga tjänster.
Det har påpekats av ledamöterna Berès, Jonckheer, Crowley, Skinner och Maes att man kanske borde utesluta området radioutsändningar.
Jag måste säga att denna sektor skulle kunna vara ett av de bästa tillämpningsområdena, ett av de områden där direktivet om insyn kommer bäst till sin rätt, för Amsterdamprotokollet, om vi fortfarande har det i åtanke, överlåter helt åt kommissionen att kontrollera om fullföljandet av den offentliga servicefunktionen överkompenseras i förhållande till sin verkliga kostnad.
Det finns med andra ord en kontrollskyldighet som kvarstår, och i det avseendet kommer detta direktiv att göra nytta.
Frågan om företagens storlek kommer inte in i bilden, och här vänder jag mig till Langen och andra: tröskeln på 40 miljoner euro utesluter de små och medelstora företagen.
Att höja denna tröskel skulle utesluta företag där man på grund av storleken inte utan vidare kan förutsätta att stödet inte har betydelse för handeln mellan medlemsstaterna.
Men för att ge en uppfattning om omfattningen: enbart 0,2 procent av samtliga jordbruksföretag inom gemenskapen befinner sig ovanför denna tröskel.
Låt mig slutligen påpeka - och detta verkar parlamentets ledamöter ha förstått perfekt - att detta direktiv inte i något avseende utgör en attack på de offentliga företagen.
Tvärtom, jag ser det - om jag skall vara uppriktig - som en viktig hjälp åt de offentliga tjänsterna.
Varför?
Därför att direktivet gör det möjligt att skapa klarhet och därmed inte utsätta offentliga tjänster för de attacker som annars skulle komma.
Denna öppenhet - vilket också Olle Schmidt underströk - är viktig inte bara för en god tillämpning av konkurrenspolitiken, utan den tillåter mig att säga att denna öppenhet är av avgörande betydelse även för en korrekt relation mellan de offentliga makthavarna och skattebetalarna, medborgarna.
Jag tror därför att vi, i och med detta direktiv som kan verka mycket irriterande, vilket Peijs underströk, i verkligheten når en avgörande punkt, inte bara när det gäller konkurrensen utan också när det gäller samvaron i samhället och den ekonomiska demokratin.
