# ID: svediakorp-gov400409
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 539
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Den text ni nu behandlar efter flera års förhandlingar syftar till att fastställa gränsvärden för antalet veckoarbetstimmar, och är i mer än ett avseende betecknande för den europeiska socialpolitikens tvetydigheter och otillräcklighet.
När det för det första gäller själva principen om en europeisk socialpolitik, drar Maastrichtfördraget gränsen vid sociala miniminormer, och de får dessutom inte innebära " orimliga ålägganden för små och medelstora företag ".
Dessa begränsningar är inte längre godtagbara i dag.
Redan nu har vi således en brådskande fråga att ta upp vid nästa fördragsrevidering.
Men tvetydigheterna och otillräckligheterna framgår lika tydligt av det förslag som läggs fram till oss.
Är man tillräckligt medveten om att medlemsstaterna undantog flera miljoner arbetstagare när de år 1994 kom överens om en maximal arbetstid på 48 timmar - vägtransportarbetstagare, arbetstagare på oljeplattformar och läkare under utbildning.
Smets förslag låter några av dem omfattas av den nya bestämmelsen om 48 timmar.
Men hon har fortfarande inte löst frågan om de transportarbetstagare som arbetar på långa sträckor, och när det gäller läkare under utbildning föreslår hon ärligt talat en överdriven tidsfrist för direktivets genomförande!
Situationen för läkare under utbildning ser likadan ut i många länder: 70, 80 arbetstimmar i veckan under ibland ovärdiga och farliga förhållanden för de sjuka.
Läkaraspiranterna i Frankrike genomförde nyligen en strejk, vilket visar att situationen är oacceptabel, såväl för läkarna, patienterna som för den offentliga hälso- och sjukvårdssektorn.
Men efter det att Europaparlamentet föreslog - nästan enhälligt i november förra året - att de 48 timmarna skall tillämpas efter en tidsfrist på fyra år, hävdar man nu att vi bör ändra ståndpunkt radikalt.
Vi bör således anta ministrarnas och parlamentsdelegationens gemensamma ståndpunkt, enligt vilken det är godtagbart att medlemsstaterna får upp till tolv år (!) på sig för att tillämpa direktivet om 48 timmar för läkare under utbildning.
För att vi verkligen skall förstå vad det betyder: detta innebär att de första läkare under utbildning som kommer att omfattas av dessa bestämmelser just har börjat högstadiet!
Jag känner inte till ett enda annat område - euron, fri rörlighet för personer, varor och tjänster - där en sådan tidsfrist tillämpas.
Hur kan man under sådana omständigheter tro att Europeiska unionens socialpolitik skall tas på allvar?
Dessutom skall perioden på tolv år enligt förslaget delas upp i flera perioder med olika gränser för den maximala arbetstiden:
fram till 2004: inga förändringar, arbetstiden begränsas inte,
från 2004 till 2007: den maximala arbetstiden skall vara 58 timmar,
från 2007 till 2009: 56 timmars arbetstid,
från 2009 till 2012: 52 timmar.
Vi ger en oroväckande signal genom att anta denna text.
Detta är faktiskt det första sociala direktiv som antas efter Lissabontoppmötet om sysselsättningen, och tillåt mig slutligen önska att kommissionen, parlamentet och rådet tar den europeiska socialpolitiken på ett större allvar.
Det är inte med den här typen av förslag som det sociala Europa gör framsteg och övertygar medborgarna i våra länder.
Betänkande (A5-0117 / 2000) av Roth-Berendt
