# ID: svediakorp-gov400359
# author: Pomés Ruiz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 853
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Jag upprepar med glädje de sista orden ni sade i debatten om subsidiaritet och samordning.
Jag håller med er, herr kommissionär, om att det inte finns någon motsättning mellan dessa båda begrepp, utan att de båda kan anammas utan problem.
Kanske är nu tiden inne - i och med debatten om de 11 stabilitetsprogram som har lagts fram av de länder som är anslutna till euron och de 4 konvergensprogrammen - att granska harmoniseringen mellan den så nödvändiga subsidiariteten och samordningen som införandet av den gemensamma valutan och dess framtid kräver.
Detta är baksidan av den debatt som vi just har fört om kollegan Katiforis betänkande, och vi måste börja med att fundera över instrumentet.
Det här är första gången parlamentet för en debatt om de 15 planer som har lagts fram av medlemsstaterna.
Jag förmodar att betänkandet i kommande utgåvor inte måste vara ett och detsamma, utan en ingående granskning av lösningarna bör ske, av de starka och de svaga punkter som parlamentet upptäcker i den ekonomiska politik som medlemsstaterna föreslår.
Därför måste vi kräva fler detaljer i de planer som läggs fram, vad gäller kostnadsstrukturen och även intäkterna, och vi bör i synnerhet rikta vår uppmärksamhet mot investeringarna.
Vi måste också kräva att de planer som upprättas på medellång eller lång sikt skall omfatta olika möjligheter till utveckling av räntesatserna, till en demografisk utveckling och andra faktorer som påverkar stabiliteten i våra finanser på lång sikt.
Vi ber även här - och jag återkommer till debatten om subsidiariteten - ett större politiskt åtagande från de 15 nationella parlamenten.
Vi anser att det är en uppgift för alla, att den inte bara åligger Europaparlamentet.
Vissa medlemsstater har låtit stabilitets- och konvergensprogrammen bli föremål för inrikes debatter i syfte att vinna politiskt stöd för tanken på ett gemensamt inrättande av en ekonomisk enhet och vi bör kräva att de medlemsstater som inte har gjort det diskuterar programmen i sina respektive parlament för att i första hand få parlamenten att dela denna gemensamma uppgift och för det andra vinna politiskt stöd för de löften som man kommer att enas om beträffande den nödvändiga samordningen av den ekonomiska politiken.
För att nu gå in på det som enligt betänkandet föreslås parlamentet, kan jag med tillfredsställelse konstatera att alla de budgetmål som har fastslagits i tidigare program har uppfyllts och till och med överskridits.
Men denna anledning till tillfredsställelse har sitt pris, för oberoende av om det finns de som kritiserar att målen kanske inte har varit tillräckligt stringenta eller krävande, måste vi konstatera att målens uppfyllande inte beror på räntesatsen och medlemsstaternas insatser utan helt enkelt på sådana faktorer som den förmånliga ränteutvecklingen eller på skatteintäkter som överstigit de man räknade med.
Därför anser vi att även om saneringen av de offentliga finanserna måste fortsätta att vara en prioritering, måste det ekonomiska läget - som har förbättrats avsevärt - innebära att vi kan skynda på saneringen samtidigt som vi tar itu med strukturella reformer på medellång sikt.
Det får inte bli så att detta relativa ekonomiska uppsving gör att medlemsstaterna underlåter att fatta beslut - i vissa fall svåra sådana - om strukturella reformer.
Bland dessa beslut förekommer i första hand den reform av arbetsmarknaden som vi tidigare har talat om.
Det är uppenbart att inte alla stater har genomfört de reformer av arbetsmarknaden som vi anser nödvändiga.
I själva verket är det så att den bäst fungerande arbetsmarknaden - det är uppenbart - har grundat sig på en tillfredsställande ekonomisk tillväxt, och det är inte alla medlemsstater som har genomfört de stränga reformer som de måste göra, radikalare reformer som löser det oacceptabla problemet med den höga arbetslösheten i de europeiska länderna jämfört med andra länder, som inte bara medför ekonomiska missförhållanden utan i synnerhet personliga och familjära missförhållanden som vi inte kan tillåta oss i ett modernt Europa på 2000-talet.
Det är också brådskande med ett genomförande av avregleringarna av telekommunikations- och energimarknaderna som inte sker på samma sätt i alla länder.
När det gäller skattereformerna kan vi välkomna sänkningen av den höga skattenivån i Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Spanien, och vi bör ha i åtanke att den höga arbetslösheten många gånger har att göra med det faktum att vi har höga skatter.
De långsiktiga reformerna bör även inbegripa det allvarliga demografiska problemet.
I de program som har lagts fram inför oss kan vi se att särskild uppmärksamhet ägnas åt det faktum att befolkningen blir allt äldre.
Kanske är det dags att vi härifrån uppmanar medlemsstaterna att lösa det demografiska problemet från grunden, genom en ändamålsenlig inriktning på politiken för både skatteintäkter och de sociala kostnaderna, så att man värnar om barnfamiljerna.
På det sättet angriper man problemets kärna och inte bara dess effekter.
Endast på det viset kan vi undvika att det gamla Europa förvandlas till ett orkeslöst Europa.
