# ID: svediakorp-gov400356
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,333
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Jag vill börja med att tacka föredraganden och utskottet för ett fantastiskt arbete, och alla dem som har deltagit i dagens debatt för de idéer som de har bidragit med och som utan tvekan är till gagn för kommissionen och debatten i ministerrådet.
I dag har även andra frågor tagits upp i samband med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, i synnerhet frågan om euron.
När vi talar om euron skulle jag vilja påpeka två saker: för det första kräver jag att problemet analyseras i sin helhet, inte bara problemet med typen av växelkurs.
För det andra vill jag påpeka att kommissionens ståndpunkt fortfarande är den samma; nämligen att en markant tillväxt och en prisstabilitet logiskt sett bör leda till att euron stärks.
Det här är en debatt vi inte kan föra i dag, men jag ville ändå göra detta uttalande.
I dag diskuterar vi i synnerhet de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
De nya allmänna riktlinjerna innehåller en faktor som skiljer sig från de förra, eftersom de till viss del inkluderar Lissabon.
Det har påpekats att Lissabon inte inkluderas fullt ut.
Det stämmer så till vida att Lissabon rent tidsmässigt ligger alldeles för nära framläggandet av de allmänna riktlinjerna och att den största delen av arbetet hade gjorts innan.
Ändå tror jag att det redan innan Lissabon fanns faktorer som gjorde att man på förhand kunde förutspå eller förutse vad som skulle ske där, faktorer som omfattas av de allmänna riktlinjerna.
Många av er har nämnt tanken på full sysselsättning som en grundläggande faktor.
Full sysselsättning, enligt kommissionens första dokument - som låg till grund för beslutet i Lissabon - är något som bara kan uppnås om man inför den planerade politiken.
Det råder inga tvivel om att problemet med full sysselsättning är en av våra viktigaste angelägenheter.
Full sysselsättning och sysselsättningsmålen kan omvandlas till kvantitativa mål, precis som vissa av er föreslår.
Det beror helt på vad vi menar med mål.
När vi talar om mål måste vi veta om det gäller politiska mål eller möjligheten att uppnå vissa resultat i ekonomiska termer till följd av den politik vi inför.
Hur som helst kan jag säga till dem som är engagerade i frågan att den kvantitativa och kvalitativa utvärderingen av den fulla sysselsättningen kommer att bli mer effektiv allt eftersom vi inför indikatorer för olika politikområden.
Vissa av debattdeltagarna har gett uttryck för sin oro för de vanliga förslagen från kommissionen om flexibilitet på arbetsmarknaden.
En sådan flexibilitet innebär, ur vår synvinkel, en bättre anpassning av tillgången och efterfrågan på arbetskraft.
Det leder alltså till en ökad sysselsättning, men även - det har vi alltid hävdat - en ökad kvalitativ sysselsättning.
Det har vi hävdat som vi brukar.
Flexibilitet på arbetsmarknaden innebär också mycket annat: här kan nämnas en reglering av arbetstiden, men även undanröjandet av alla de hinder som för närvarande står i vägen för sysselsättningen, bland annat faktorer som gäller beskattningen.
En viktig fråga under debattens gång har varit främjandet av investeringarna.
Den genomgående linjen i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken är att tillväxtpotentialen i Europeiska unionen skall stärkas.
Om vi inte lyckas göra det är det uppenbart att de nuvarande goda utsikterna för en tillväxt på över 3 procent inom en relativt kort period kommer att påverkas och den tendensen får inte fortsätta.
Dessutom är de offentliga och privata investeringarna helt grundläggande.
Man kan säga att det sedan 1997 har skett en progressiv ökning av investeringarna.
År 2001 bör de offentliga och privata investeringarna uppgå till 21 procent av bruttonationalinkomsten och år 2004 till 23 procent, och då skulle vi befinna oss nära målet på 24 procent, det mål som en gång infördes i kommissionens vitbok om konkurrens, tillväxt och sysselsättning.
Här vill jag ta upp en fråga som jag anser vara av stor betydelse: det råder enligt min uppfattning ingen motsättning mellan ökade investeringar och ökade offentliga investeringar och stabilitetspakten; tvärtom tror jag att stabilitetspakten, i den mån den har medgett en sanering av de offentliga finanserna, kommer att medge större offentliga investeringar i framtiden.
Jag håller med dem som anser att en ökad kvalitet på de offentliga finanserna under de nya omständigheterna måste innebära ökade offentliga investeringar.
Det är en fråga som kommissionen har framhävt i de olika stabilitets- och konvergensprogrammen och det är utan tvekan en fråga vi kommer att fortsätta att framhäva.
Några talare kommenterade även vikten av forskning och utveckling och den nya ekonomin.
Det är en av de främsta faktorerna i de allmänna riktlinjerna, men jag vill påminna om - så som jag alltid brukar göra - att den grundläggande frågan i samband med den nya ekonomins införande är en ökning av produktiviteten, den faktor som tydligast möjliggör en framtida tillväxt.
Jag vill kommentera ytterligare två frågor.
För det första det interinstitutionella avtalet som har varit en viktig fråga för kommissionen, och för det andra problemen med en bättre samordning inför en ökad subsidiaritet.
Angående det interinstitutionella avtalet är det sant att det har varit en ofta återkommande begäran från parlamentets sida.
Likaså att förverkligandet av detta medför problem av rättslig natur, bland annat problem med deltagarnas omfattning, men jag tycker ändå att vi bör vara nöjda med de framsteg som har skett i år.
Jag lovade er för några månader sedan, när frågan för första gången diskuterades i utskottet för ekonomi och valutafrågor, att kommissionen skulle sträva mot en maximal ökning av sitt samarbete med parlamentet.
Det har inte skett i form av ett interinstitutionellt avtal, men jag betraktar framläggandet av dokumentet om resultatet av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken med ett innehåll som möjliggör en debatt i förväg i parlamentet som positivt.
Dessutom tror jag att andra viktiga faktorer, så som framkastandet av ett förslag om mer omfattande ekonomiska debatter med parlamentets deltagande, de berömda entretiens économiques, i framtiden kommer att leda till nya möjligheter och idéer för vår politiska debatt.
Det portugisiska ordförandeskapets tanke - som vi ställer oss bakom - om att även skapa en debatt med parlamentet i de här frågorna, inte på institutionell nivå som parlamentet föreslår utan under andra former, bedömer jag som klart positiv.
Jag anser att det är en bra metod som vi bör fortsätta samarbeta kring i framtiden.
Slutligen vill jag påpeka att det tycks finnas en motsättning mellan dem som försvarar en bättre samordning av den ekonomiska politiken och dem som försvarar en ökad subsidiaritet i tillämpningen av denna.
Som ni alla vet åligger den ekonomiska politiken medlemsstaterna och det innebär att subsidiariteten är garanterad.
Jag anser att en bättre samordning är nödvändig.
Därför försvarar jag teorin om att fortsätta samordningen av den ekonomiska politiken, bland annat genom angivelser om vad medlemsstaterna bör göra.
Jag förstår att vissa av er kan uppfatta det som en inblandning från kommissionens sida i medlemsstaternas ansvarsområden, men det är det som fastställs i fördraget, det som fastställs i den lagstiftning vi har infört, och det är det mandat kommissionen har fått: att utfärda särskilda rekommendationer.
Jag sade att en samordning är nödvändig, men jag tycker inte att det finns något som säger att det strider mot subsidiariteten.
En bättre samordning och en bättre definition av den globala politiken utesluter emellertid inte att medlemsstaterna får större handlingsutrymme.
Jag vill avsluta mitt anförande med att tacka för alla era bidrag, ert deltagande i debatten och det stöd som de flesta av er har uttalat för det dokument som har lagts fram.
