# ID: svediakorp-gov400298
# author: Miguélez Ramos (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 379
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag anser att min kollega Gilles Savary har gjort ett utmärkt arbete i och med dessa två betänkanden.
Järnvägsstrukturerna på vår kontinent utarbetades långt innan Schuman höll sitt berömda tal på Quai d ' Orsay.
De militära motiven hade den gången företräde framför den så självklara transporten av personer och varor.
I mitt land Spanien valde man, precis som i Ryssland, en annan spårvidd än i det övriga Europa för att försvåra en eventuell militär invasion, något som bevisar att den europeiska uppbyggnaden inte var en prioritering för dem som fattade beslut om planeringen av järnvägen.
Dessutom - och det har redan påpekats här - har nästan alla länder byggt upp sina järnvägsnät i radiell form, omkring landets huvudstad, ett stort hinder för alla dem som vill resa en annorlunda sträcka, som från Spanien till Tyskland eller från Italien till Storbritannien utan att passera till exempel Paris.
Många andra huvudstäder och nästan alla inomeuropeiska gränser fungerar precis som Paris som flaskhalsar för järnvägstrafiken.
Därför har järnvägens person- och godstrafik minskat de senaste årtiondena.
Vi har lyckats europeisera ekonomin, men det nuvarande järnvägsnätet är inte ett användbart instrument för den inre marknaden.
Därför tar man till vägtransporten, trots att den är förorenande och riskfylld.
Vi måste befria de europeiska medborgarna från vägarnas monopol genom att erbjuda dem järnvägar som fungerar över hela territoriet och som kan konkurrera med andra transportmedel.
Införandet av en social klausul betraktar jag som ett mycket klokt drag.
De anställda inom järnvägen kommer att vara huvudrollsinnehavare för driftskompabiliteten och deras intressen bör beaktas i direktivets text.
Dessa anställda har redan fått betala priset för vårt förbiseende.
Deras antal har minskat med 500 000 de senaste 15 åren.
En förnyelse av järnvägssektorn är möjlig, vilket framgår av några projekt som redan har genomförts.
En gemenskap som är inne i en snabb integrationsprocess och står inför en snar utvidgning måste öka effektiviteten hos driften och kvaliteten på tjänsterna till järnvägens kunder.
Det kommer, som Savary säger, att bidra till att man i Europa lyckas uppnå målet med en hållbar rörlighet och en större ekonomisk och social sammanhållning.
