# ID: svediakorp-gov400284
# author: Meijer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 605
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den europeiska integreringen till trots så upplever vi en desintegrering av järnvägarna.
Internationella tågtidtabeller blir allt svårare att få tag på och biljetter till fjärran destinationsorter måste man ofta köpa utanför avreselandet.
För inte så länge sedan kunde man resa direkt med passagerartåg från Köln till Aten, från Paris till Lissabon eller från Amsterdam till Köpenhamn.
Inte nu längre.
Under tiden håller man ändå på att upptäcka järnvägen på nytt.
Lyckligtvis är den tid förbi då den endast sågs som en besvärlig kvarleva från artonhundratalet som man gott kunde försumma och lägga ner.
Nästan alla erkänner nu att järnvägen måste få spela en viktig roll igen för den europeiska transporten av passagerare och gods över långa avstånd.
Det behövs inte endast för att fånga upp det växande behovet av transportmöjligheter utan även för att indämma den miljöhotande syndafloden av bilar och flygplan.
Recepten för att modernisera järnvägen är mycket varierande.
Länge var det på modet att i det sammanhanget använda allt som bidragit till bilens och flygplanets framgångar.
Enligt det synsättet måste allt bli billigt och flexibelt så att priskonkurrensen är mindre till nackdel för järnvägen.
Vissa yrkar fortfarande för att allt måste privatiseras och avregleras, att fackföreningarnas inflytande måste bli mindre och att järnvägspersonalen skall utföra mer arbete med mindre lön.
Gruppen Europeiska enade vänstern tycker att den medicinen är värre än åkomman.
Det skulle leda till ett ytterligare förfall för järnvägsbolaget och till sämre service och det skulle tvinga personalen till fler strejker av självbevarelsedrift.
De verkliga lösningarna måste sökas i en helt annan riktning.
I första hand i ett bättre samarbete mellan de redan befintliga nationella järnvägsbolagen vid utnyttjandet av ofta använda och snabba gränsöverskridande förbindelser.
För det konventionella järnvägssystemet är förbindelserna Bryssel-Amsterdam, Hamburg-Köpenhamn och Dublin-Belfast bra exempel på det.
Passagerarna märker ingenting av att två bolag ansvarar för en gemensam ofta använd förbindelse.
Det skulle också kunna vara fallet för förlängningarna av den franska höghastighetslinjen i England, Belgien, Nederländerna och Tyskland som nu kör där under namnen " Eurostar " och " Thalys ".
Ett villkor för framgång är att det inte kläms in diverse nya kommersiella bolag, vilket skulle leda till dåliga förbindelser och stora prisskillnader.
Dessutom får ett sådant höghastighetsnät inte finansieras genom en serviceminskning på de korta distanserna i de enskilda medlemsstaterna.
Många människor är nämligen med rätta upprörda över de stora pengar som stoppas i snabba förbindelser för en liten privilegierad minoritet.
Om det bara kostar mer för den vanliga inrikes tågresenären och ger mindre service och inte löser bilarnas och flygplanens miljöproblem så kommer det alltid att agiteras mot anläggandet av nya höghastighetslinjer.
Naturligtvis bör också tekniken bli bättre inbördes anpassad med hjälp av en gemensam nätspänning, gemensam utrustning, mindre tågbyten vid gränserna och enhetliga säkerhetskrav.
Privatisering och uppdelning enligt engelsk modell ger ingen garanti att de skulle innebära mer förbättringar än med behållandet av de nuvarande statliga bolagen.
Ställningen för de en miljon anställda vid de europeiska järnvägsbolagen måste skyddas.
Det är de personerna som levererar dessa nyttiga tjänster till oss alla.
Därför får de inte bli en avslutningspost, vilket tyvärr ibland yrkas för av förespråkare för ett kommersiellt tillvägagångssätt.
Min partigrupp skulle vilja ägna mer uppmärksamhet åt fackföreningsrättigheterna, medbestämmanderätten, arbetsförhållandena och arbetsbelastningen.
Lyckligtvis släpper föredraganden inte efter för trycket att endast se personalen som en kostnadsfaktor.
Jag är glad att Savarys förslag hjälper till att möjliggöra en bra avvägning.
