# ID: svediakorp-gov400142
# author: Martinez (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 830
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru föredragande, herr föredragande av yttrandet och herr företrädare för kommissionen!
Vi har fått ett förslag till förordning om förebyggande av transmissibel spongiform encefalopati, dvs, degeneration av hjärnan på kor, får, apor, antiloper, katter och till och med människor, eftersom det förekommit 53 fall av atypisk Creutzfeldt-Jakobs sjukdom i Storbritannien, alla med dödlig utgång.
Vi skall alltså anta regler för att förebygga en epidemi som är känd sedan 1986, dvs. sedan fjorton år.
Det är väl ändå litet sent att reagera men under dessa fjorton år har vi å andra sidan gjort en massa saker.
Förra månaden till exempel beslutade vi att klistra etiketter på köttet för att varna konsumenterna.
Kommissionen har sagt oss att den inte kunde klistra etiketter före år 2002, alltså sexton år efter att sjukdomen startade, men vi gjorde till slut ändå något.
Vi har diskuterat med Delors, vi har diskuterat med Santer, med Prodi, med McSharry som var kommissionär med ansvar för jordbruket, med Steichen och Fischler; vi har inrättat en undersökningskommitté som för övrigt vår kollega Böge var ordförande för, en tillfällig kommitté följde, och vi lämnade till och med in en misstroendeförklaring som Böge inte var positiv till.
Vi hörde experter: Dirringer, den tyska virusspecialisten, Picoud, Dormont, de skotska specialisterna, vår portugisiska kollega Garcia var specialist; vi har haft debatter, brådskande debatter om embargot, etc.
Efter fjorton års diskussion är de överlevande efter detta krig under nära tjugo år - Graefe zu Baringdorf, Cunha, Böge, jag själv - inte så många: Happart har försvunnit och vår kollega Pagel har till och med dött.
Jag tror därför att det skulle vara bra för våra nytillkomna kolleger att genomföra en slags debriefing av ärendet, bortom problemen med rättslig grund enligt artikel 100 a eller problemen med att övervaka BSE.
Utgångspunkten i detta ärende är mjölkkvoterna 1984.
För att få den bästa mjölkreferensen pressade våra brittiska vänner korna som man gör med motorer: genom att övergöda dem.
Och för att spara kostnader för utfodringen lät man korna äta kadaver omvandlade till mjöl.
Och för att spara ännu mer bränsle vid tillverkningen av mjölet sänkte de tillagningstemperaturen vilket gjorde det möjligt för den patogena agensen att överleva.
BSE är det tragiska resultatet av strävan efter vinst och den brittiska jordbruksmodellen.
Man känner till sjukdomen sedan 1986.
Man gjorde inte mycket före 1996.
Varför?
För att Maastrichtfördraget måste säljas till opinionen.
Den fick inte oroas.
Pressen visste, kommissionen visste och Europaparlamentet visste, men ingen talade om det.
Och när engelsmännen i mars 1996, genom den brittiska jordbruks- och hälsoministern erkände att sjukdomen kunde överföras till människor vidtog man inte de nödvändiga åtgärderna.
Varför?
För denna gång handlade det inte om att sälja Maastrichtfördraget utan Amsterdamfördraget, och den allmänna opinionen fick inte oroas.
Via tystnad och lögner etablerade sig epidemin med känt resultat.
För det första har BSE inte försvunnit från Storbritannien och kommer inte att försvinna.
För det andra har det sena förbudet mot mjöl inte gjort att smittan försvunnit.
För det tredje har antingen smittan korsats med mjöl som man ger till hönor eller också finns det en tredje smittoväg.
Utöver smittan via modern skulle det kunna finnas smitta via fälten, betet, gräset och liksom för fårets skrapie skulle vi få utdömda jordar, marker där prionerna skulle kapsla in sig och återkomma så snart man släppte dit kor.
För det fjärde har Storbritannien och industrierna som smutsat ned inte betalat.
Det är de oskyldiga bönderna och spannmålsodlarna som betalat, på samma sätt som bönderna betalar för Kosovo.
Det betyder att direktivet och förordningen är trevliga men de är lite hycklande.
Vi är alla överens om att vi skall ha regler om förebyggande och anta ändringsförslagen från jordbruksutskottet, som man för övrigt skulle ha vänt sig till i sakfrågan.
Vi är överens om lärda åtgärder: hur man i slakterierna skall avlägsna tarmben, körtlar, tolvfingertarmar, knutor i lymfan, tungan, i mitten, på sidan, i njurarna, i lårbenen, i halsen, men det är inte det viktigaste.
I katastrofen med BSE, i sanningens minut, när det varit tal om att skydda är det staterna som skyddat.
Och det är den stora lärdomen av TSE.
För det första handhas fortfarande skyddet av staterna.
För det andra innebär försiktighetsprincipen här att nationerna bevaras.
Vilket inte hindrar oss att bygga Europa, men som barn bygger kojor i trädgården, för att roa sig.
Därför är vi alla här, herr talman, goda lekkamrater.
