# ID: svediakorp-gov400067
# author: Bösch (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,076
# sentences: 57
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman!
Låt mig börja med några påpekanden om beslutet från förstainstansrätten av den 2 maj om de rättigheter och skyldigheter som ledamöterna i denna kammare har gentemot OLAF.
Jag välkomnar detta beslut.
Det klarlägger att vi som valda folkrepresentanter med all rätt kan göra anspråk på en särskild status och att skyddet av vårt oberoende vid tvivel äger företräde.
Det var för övrigt också min ståndpunkt redan från början.
Därför har i förhandlingen med kommissionen och rådet alla känsliga passager i OLAF-förordningen underordnats protokollet om immunitet och privilegier.
Av den anledningen föreslog vi förra hösten i budgetkontrollutskottet att bestämmelserna för ledamöterna skall åtskiljas från dem som gäller för tjänstemännen.
Utskottet för konstitutionella frågor har tyvärr inte gått på den linjen.
Jag sade redan från början att ledamöternas kontor är tabu för OLAF!
(Applåder)
Kommissionens rättstjänst har uppenbarligen sett det på annat sätt.
Nu har den fått bakläxa av förstainstansrätten.
Enligt rättens beslut är vi visserligen nu i en ojämlik situation, eftersom bara kärande kan åberopa detta beslut.
Detta tillstånd kan omöjligen fortgå tills det kanske först om två år kommer ett beslut i huvudärendet.
Jag har därför använt mig av artikel 181 i arbetsordningen och föreslagit en ändring av arbetsordningen
Den text jag föreslagit följer budgetkontrollutskottets ursprungliga rekommendation.
Den håller sig strikt till det interinstitutionella avtalet med kommissionen och rådet, och tar i full utsträckning hänsyn till förstainstansrättens fastställanden.
Jag ber er att stödja detta initiativ att ändra arbetsordningen.
På så sätt skulle man snarast möjligt kunna klargöra detta, och jag tror att man därigenom skulle skapa förutsättningar för att de kolleger som har gått till domstol skall dra tillbaka sina besvär.
Om den föreslagna ändringen av arbetsordningen genomförs, skulle detta besvär i ärendet hur som helst vara ogrundat.
Ty även det står väl klart efter att man ha läst förstainstansrättens beslut: Parlamentets interna beslut var inte i sin ordning, men parlamentets och rådets förordning av den 25 maj 1999 om OLAF: s arbete äger bestånd och ifrågasätts inte.
Därför kan jag inte förstå varför det i vissa ändringsförslag till mitt betänkande påstås att rättens beslut har stärkt Europeiska investeringsbankens och Europeiska centralbankens ställning när de opponerar sig mot förordningen.
De båda bankerna påstår ju att parlamentets och rådets förordning överhuvud taget inte kan tillämpas på dem, eftersom det skulle rubba deras oberoende.
Detta är fullkomligt oförståeligt för mig - det handlar ju ändå inte om att lägga sig i bankernas arbete!
Det som det gäller är att också hos dem säkerställa ett minimum av skydd mot bedrägerier, eller vill man till slut rent av låta privata detektivbyråer göra detta arbete?
EG-domstolen och revisionsrätten har vederbörligen genomfört OLAF-förordningens bestämmelser genom motsvarande interna beslut.
De skulle säkert inte ha gjort detta om de hade ansett att deras oberoende var hotat.
De båda bankerna har helt enkelt inte någon trovärdig förklaring till varför de inte accepterar det som de oberoende domarna vid EG-domstolen har accepterat.
Tre punkter beträffande innehållet i mitt betänkande.
Det första är OLAF som en undersökningsenhet, som gör snabba och effektiva undersökningar och utforskar misstänkta fall.
De rättsliga förutsättningarna för detta har skapats.
Vi har gemensamt med rådet gjort det som står i vår makt.
Uppbyggnaden av OLAF pågår för fullt.
Det andra är den europeiska åklagarmyndigheten för finansbrott som i ett första steg har rätt att stödja de nationella domstolarna vid rättsliga åtgärder mot brott som begåtts av tjänstemän eller anställda inom unionen.
Det tredje är verkligt effektiva disciplinära åtgärder.
Tjänsteföreskrifterna och budgetförordningen har länge föreskrivit att i händelse av grov vårdslöshet eller grovt uppsåt skall de beslutsansvariga ersätta de uppkomna skadorna ur egen ficka.
Denna föreskrift har aldrig tillämpats.
Kommissionen planerar nu till och med att stryka den ur budgetförordningen.
Men detta skulle vara exakt fel signal.
Vi uppmanar kommissionen eftertryckligen att än en gång tänka över ett sådant steg.
Det som dessa disciplinära förfaranden för närvarande lider av är att man här nödvändigtvis råkar ut för massiva intressekonflikter.
När det gäller höga tjänstemän, beslutar kommissionärskollegiet om att inleda sådana förfaranden, och det är också kommissionen som till slut fäller domen, nämligen på förslag från en disciplinnämnd, där höga tjänstemän överlägger om höga tjänstemäns öde, dvs. kolleger sitter till doms över kolleger.
Det kan inte fungera, och det fungerar heller inte!
Så länge detta system bibehålls, kommer alltid, med rätt eller orätt, anklagelsen framföras att förfaranden skulle ha manipulerats.
Det låter sig inte heller ändras genom att disciplinnämnderna i framtiden tillsätts interinstitutionellt, alltså med tjänstemän från olika institutioner.
Det kan bara ändras om kommissionen följer förslaget om att verkligen förlägga detta externt, vilket redan beslutades i samband med kollegan van Hultens betänkande den 19 januari i denna kammare.
Där krävde parlamentet att disciplinära förfaranden - när det handlar om överträdelser av budgetförordningen - skall anförtros åt en extern avdelning vid domstolen eller vid revisionsrätten, så att objektivitet och rättvisa är höjda över alla tvivel.
Vi har preciserat detta ännu mer i betänkandet och säger: Låt oss inrätta avdelningen vid revisionsrätten, med domstolen som överklagandeinstans.
I betänkandet tar vi i samband med OLAF också upp några punkter ur vitboken om reformeringen av kommissionen.
Jag får nu återigen höra från den ena eller andra personen att vi bör skjuta upp beslutet om dessa punkter till senare och inte ta ställning till dem nu.
Men - alla de punkter som här har berörts vill kommissionen genomföra redan före sommaruppehållet.
Om vi inte tar ställning till dem nu, då kan vi lika gärna bara ta emot ett yttrande i present!
Ett sista ord till kommissionär Schreyer: Från samtal under den sista veckan med ledamöterna i OLAF: s övervakningskommitté vet jag att rekryterings- och utnämningsförfarandena för OLAF går alltför långsamt.
Det beror väl också på att kommissionen uppenbarligen visar sig alltför oflexibel, trots att den på papperet i ett ordinarie beslut har gett direktören för OLAF alla fullmakter.
Jag kan bara enträget be er: Respektera era egna beslut och skapa inga svårigheter där de inte behövs!
(Applåder)
