# ID: svediakorp-gov400043
# author: Gill (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,190
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Låt mig också börja med att gratulera Ferber för en uttömmande uppskattning av parlamentets inkomster och utgifter.
Jag stöder huvuddelen av hans betänkande, vilket ligger i linje med den stränga budgetpolitiken, eftersom de viktigare utmaningar som denna kammare behöver ta itu med är större ansvarsskyldighet och öppenhet vilket kommer att medföra institutionella reformer med full styrka; för det andra den kommande utvidgningen av unionen och för det tredje en framstöt för att förbättra effektiviteten genom effektiv budgetkontroll och bättre resursanvändning.
Vår huvudprioritet måste vara att förklara för de europeiska medborgarna vad vi håller på med, varför vi gör det vi gör och hur vi gör det.
Vi måste vinna de europeiska skattebetalarnas förtroende och vi kan bara göra det genom att förbättra ansvarsskyldigheten genom att förenkla - inte krångla till - parlamentets arbete, genom att minska på jargongen och förbättra processen med att anta lagar och förbättra det lagstiftande maskineriet och genom att skapa en tydlig koppling mellan det vi gör här och hur det gynnar den enskilde.
Vi går en bra bit på vägen att uppnå denna öppenhet genom att införa en verksamhetsbaserad budgetering och det förslag vi har i detta betänkande att placera anslagen till de politiska partierna på en separat budgetpost kommer att starkt medverka till att uppnå detta.
Dessa dygder blir desto viktigare i takt med att vi närmar oss den utmaning EU står inför när utvidgningen skall ske.
Vi i den socialdemokratiska gruppen är fast övertygade att Europaparlamentet borde ge allt stöd till kandidatländerna i deras förberedelser att gå med i EU.
Jag har intrycket att det finns de i denna kammare som verkar vilja motverka denna utvidgningsprocess genom att skapa onödiga hinder på vägen och ofta använda tvivelaktiga argument för att begränsa förberedelserna för en utvidgning: till exempel förkastandet av förslaget att fylla de 35 lediga tjänsterna i språkreserven mellan 2001 och 2002.
Skälet som angivits, vilket min kollega Elles också redogjorde för, är att vi anser att detta skulle föregripa diskussionerna med ansökarländerna.
Tror vi verkligen att detta lilla steg kommer att påverka alla institutioner om vilka länder som befinner sig i första gruppen och i andra gruppen?
Tror vi verkligen att genom att anslå mindre än en halv procent av parlamentets språkbudget, så kommer det politiska beslutet att fattas och detta utanför vår kontroll?
Jag är en smula förbryllad, och om jag inte missminner mig så gick föredraganden med på och argumenterade energiskt för att skapa ett interinstitutionellt rekryteringsorgan i sitt förra betänkande.
Vad är poängen med att godkänna en gemensam aktion samtidigt som vi förhindrar all nyrekrytering av folk?
Jag är helt positivt inställd till att planera ordentligt inför utvidgningen eftersom erfarenheterna visat att det behövs en lång inledningsperiod för utbildningen av tolkar och översättare.
Det är nödvändigt om insläppandet av nya medlemsstater i institutionen skall gå friktionsfritt ur språksynpunkt.
Jag håller självfallet med om att vi inte i något skede får föregripa politiska beslut som skall fattas senare.
Å andra sidan måste vi undvika att ge avskräckande signaler till ansökarländerna som för närvarande gör stora ansträngningar för att komma i form för att gå med i EU.
Jag upprepar att vi får inte föregripa några politiska beslut som skall fattas om utvidgningen.
Vi behöver planera och vara uppfinningsrika och kreativa om hur vi skall förbereda utvidgningen eftersom inget skulle skada EU mera än en ett dåligt utvidgningsarbete.
Vad vi också behöver är ett energiskt genomförande av reformer för att förbereda utvidgningen.
För inte så länge sedan varnade ordföranden i EG-domstolen att den inte skulle klara av en utvidgning av EU.
Genomsnittstiden för att ett fall skall komma upp till prövning har stigit från 17 månader 1988 till 23 månader förra året.
Det är en mycket lång väntetid.
Vad vi behöver göra är att genomföra reformer, inte bara på personal- och förfarandeområdet, utan vi behöver också inta en ny hållning med avseende på vår fastighetspolitik.
Det är absolut nödvändigt att förberedelser görs under det kommande budgetåret för att garantera att parlamentets byggnader kan ta emot nya medlemmar i ett utvidgat EU.
Det är också viktigt att vidta åtgärder för att skapa informationskontor i de länder som ansökt om inträde i EU.
Det är allmänt erkänt att de system vi har för närvarande inrättades för EU när vi bara hade 6 medlemmar och de knakar nu i fogarna i en union med 15 medlemmar.
Hur skall de över huvud taget kunna fungera med 25 medlemmar?
Det är viktigt att vi planerar och förbereder oss.
Jag är en relativt ny ledamot i parlamentet och även om jag ser att det pågår en hel del bra arbete i utskotten, så är jag akut medveten om att som ett resultat av de nya åtagandena i Amsterdamfördraget så finns det ett behov av inte bara individuellt stöd till ledamöterna, utan också vetenskapligt stöd till utskotten.
Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft har parlamentets arbetsbörda ökat avsevärt och det är viktigt att detta tas med i beräkningen i denna budget.
Kommissionens arbetsprogram innefattar ett mycket stort antal medbeslutandeförfaranden och dessa förfaranden har ökat vår arbetsbörda betydligt.
Om vi skall kunna övertyga EU: s folk om vikten av Europaparlamentets arbete och övertyga dem att ta det mer på allvar, så behöver vi förbättra våra arbetssystem.
Det är därför som jag välkomnar betänkandets betoning av en gemensam stadga för ledamöterna och assistenterna och jag hoppas att vi kan anta detta så snart som möjligt.
Några aspekter av betänkandets inriktning har också gjort mig besviken.
Det inriktar sig för mycket på smådetaljer genom att ibland förhindra administrativa förändringar i bemanningen och motverka strategiska visioner.
Jag tvivlar på det kloka i att binda 30 procent av anslagen till reserven för säkerhetstjänster vilket den föredragande föreslår.
Det finns en motsättning i föredragandens argument.
Han har alltid koncentrerat sig på att lägga ut parlamentets tjänster på entreprenad.
Här har vi ett exempel på när utläggande på entreprenad inte fungerar.
Snarare än att reducera budgeten borde vi undersöka hur vi kan förbättra säkerhetstjänsterna och frågan vi borde ställa är: skall vi ha vår egen säkerhetstjänst eller skall vi lägga ut det på upphandling igen, snarare än att bara minska budgeten?
Jag är också besviken på att betänkandet inte tar någon hänsyn till en av de största bristerna på effektivitet som vi har.
Ledamöterna i Europaparlamentet är de enda parlamentariker som inte har något att säga till om vad gäller sin placering.
En plats på tre olika ställen är ett alldeles otroligt slöseri med tid, pengar, resor och transport.
När vi tittar på budgetär stränghet så har vi alldeles säkert rätt att ta upp denna fråga, eftersom innan vi gör det, så kommer den stora allmänheten att vara förvirrad över vad vi gör på så många olika platser.
Man blandar också ihop rollerna i organisationen.
