# ID: svediakorp-gov400015
# author: Gahler (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 945
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Det betänkande om unionens utvecklingssamarbete med Sydafrika, som nu skall diskuteras och som jag uttryckligen vill gratulera föredraganden till, är utöver innehållet ett uttrycksfullt exempel på rådets försinkningstaktik gentemot Europaparlamentet.
I och för sig handlar det om en oproblematisk förordning och egentligen även om ett oproblematiskt betänkande.
Att unionen främjar utvecklingsarbetet med tanke på Sydafrikas framträdande ställning på subkontinenten har aldrig ifrågasatts.
I enlighet därmed handlade detta företrädesvis om att förnya det rättsliga underlaget för detta samarbete då ju den föregående förordningen hade löpt ut i december 1999.
Förre kollegan Fassa lade inför parlamentet fram betänkandet till en första behandling i maj förra året.
Rådet godtog nästan samtliga ändringsförslag.
Ändå ställer jag mig frågan varför rådets gemensamma ståndpunkt inte lämnades över officiellt till parlamentet förrän i mars i år.
Även föredraganden har påpekat detta.
En sådan förhalningstaktik, vilken kanske låter sig förklaras med hänvisning till det parallellt behandlade handelsavtalet med Sydafrika, upphör dock inte att förvåna mig.
Säkert frågar man sig också i Sydafrika vilka slutsatser man bör dra av rådets förhållningssätt.
Därför vill jag uttryckligen tacka föredraganden för att vi har detta betänkande stående på föredragningslistan för plenum i ett brådskande förfarande redan nu i maj och att vi därmed kan undvika eventuella problem med bristande rättslig grund i vårt utvecklingssamarbete.
Innehållsmässigt har ett par oklarheter undanröjts i förväg genom informella förhandlingar med rådet så att detta betänkande kan inskränka sig till två punkter: höjningen av den totala budgeten till 885,5 miljoner euro för tiden 2000 till 2006, ett krav lika nödvändigt som gängse i parlamentet.
För det andra innebär det nu uppnådda tröskelvärdet på 5 miljoner euro enligt mitt förmenande en god kompromiss.
Småprojekt kan planeras och genomföras effektivt av de på plats befintliga institutionerna och organisationerna.
Gränsen på 5 miljoner euro ger tillräckligt spelrum.
Med dessa strävanden har föredraganden gjort allt som står i hans makt för att presentera ett sakkunnigt betänkande om förordningen.
Jag hoppas verkligen att risken för en tredje behandling nu ändå kan undvikas, herr kollega.
I så måtto först mina hjärtliga lyckönskningar!
Detta betänkande får emellertid sin fulla betydelse i samband med de andra strävandena mot ett stärkt samarbete med Sydafrika, framför allt det nämnda handelsavtalet.
Unionen har även fortsättningsvis största intresse av en stabil utveckling i Sydafrika, inte enbart för människorna där utan också för utvecklingen för grannarna norr om Limpopo.
Att få ett slut på den lagliga diskrimineringen av befolkningsmajoriteten samt demokratiska val, det har sydafrikanerna redan uppnått.
I dag handlar det om att rättsstat och rättsstatlighet skall befästas ytterligare.
Alla befolkningsgrupper och alla statstjänstemän måste i första hand känna sig bundna till denna rättsstat och inte längre som förr endast till den egna befolkningsgruppen eller rent av den personliga omgivningen som skall tas hand om.
Politiskt sett premierar unionen med denna förordning inte bara resultatet av den hittillsvarande reformprocessen.
Inför framtiden knyter vi till detta även en tydlig hållning vad gäller förväntningarna på tillämpning av rätt och lag i alla delar av landet.
Det är med oro jag läser om missbruket av skattepengar på landsortsnivå.
Det är med obehag jag hör att korruptionen tar fart även inom polisen, att det finns rättslösa områden för polisen på landsbygden och i townships där de fattigaste av de fattiga är utlämnade åt olika ligors godtycke.
Tvärtom isolerar sig de personer som har något att förlora och anställer för sin egen säkerhet dem som tidigare hade kvalificerade arbeten inom armé och polis.
Så uppstår återigen ett tvåklassamhälle, till på köpet i den känsliga sektorn för inre säkerhet.
Sedan rätt och lag i praktiken har satts ur spel i grannlandet Zimbabwe har stämningen bland de kommersiella farmarna söder om Limpopo nått nollpunkten.
Detta är ytterligare en avgörande punkt som har att göra med våra förväntningar på Sydafrika: att vara förebild och stabilisator för grannarna norrut.
Jag förväntar mig av den sydafrikanska regeringen att de gör rättvisa åt sitt regionala ansvar, lika tydligt som den av oss alla högt uppskattade förre presidenten Mandela yttrade sig om händelserna i Zimbabwe borde även president Mbeki ta ställning.
Att låta saken bero eller att tala förstånd hjälper varken farmarna eller dem i Zimbabwe som i hundratusental är hänvisade till en fungerande infrastruktur på farmerna.
Livsmedel, boende, delvis även läkarstationer och skolor står till förfogande för farmarbetarna och deras familjer.
I stora områden i Sydafrika är det likadant.
Givetvis är detta inga förebildliga strukturer, men innan man lägger dessa strukturer åt sidan måste man se till att de som skall tjäna på detta får något bättre i utbyte.
Sydafrika måste nu även för sin egen skull påverka Mugabe kraftigt, annars hotas landet självt inom kort av en våg av människor på flykt undan svält ifall utsädet inte kan fås ut på farmerna där nu.
I det egna landet skulle inte enbart gränsområdena hamna under tryck, utan förtroendet inom viktiga delar av befolkningen som skulle garantera livsmedelsunderlaget skulle skakas svårt.
Detta kan inte vara Sydafrikas avsikt, detta kan heller inte vara vår avsikt!
Unionen visar med denna förordning att man fortsätter satsningen på den ekonomiska, politiska och samhälleliga reformprocessen i Sydafrika.
Den sydafrikanska regeringen är beroende av att samtliga samhällsgrupper hyser varaktigt förtroende för landets utveckling.
Jag hoppas att även denna attityd av förväntningar tas tillvara i Pretoria!
PPE-DE-gruppen kommer att rösta för betänkandet.
