# ID: svediakorp-gov399850
# author: Dybkjær (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 326
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill gärna tacka herr Deva för ett mycket bra betänkande, om vilket man ju kan säga att det är lika långt som kommissionens text är kort.
Det säger nog något om förhållandet mellan parlamentet och kommissionen för ögonblicket, att vi fått en mycket snabbt utarbetad och därför mycket kortfattad och enkel text framlagd.
Och det är naturligtvis inte, som Howitt också nämnt, särskilt tillfredsställande fyra-fem månader efter att förordningen rent faktiskt löpt ut; men det är egentligen det vanliga sättet, även om jag inte misstänker att kommissionär Patten har något ont i sinnet.
Det är det gängse sättet att debattera på i parlament.
Man lägger fram ett betänkande som säger att vi nu måste förlänga förordningen.
Det sker fyra månader efter att den löpt ut.
Man tvingar därmed rent faktiskt parlamentet till att säga: Ja, men vi är egentligen tvingade att acceptera denna förlängning, annars kommer det att dö ännu fler människor av svält och fattigdom.
Det är inte ett rättvist sätt att hantera frågan och därför vill jag precis som Deva och andra också höra vad kommissionär Patten säger.
Samtidigt anser jag också att vi så snabbt som möjligt måste genomföra detta förslag, därför att vi måste försöka att hjälpa till så gott vi kan, och så får vi hoppas att vi kan få ett mer tillfredsställande sätt att hantera frågorna på i framtiden.
En enskild liten fråga som även Deva betonar och som jag också tycker att vi bör diskutera i framtiden, är kvinnornas och barnens situation som naturligtvis är oerhört svår och alltid kommer att vara det i dessa situationer.
Det är därför nödvändigt att vi satsar mycket kraftfullt på detta område och utarbetar en del ordentliga sätt att göra det på genom hjälp från icke-statliga organisationer och andra, som kan bidra med en insats.
