# ID: svediakorp-gov399840
# author: Van den Bos (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 391
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den här konventionen kommer att vara en framgång först om det på sikt gör sig självt överflödigt.
Naturligtvis behövs det strukturellt livsmedelsbistånd så länge så många lider av allvarlig undernäring.
Målet med dessa förebyggande åtgärder är att garantera den egna livsmedelsproduktionen i utvecklingsländer och slutligen få slut på beroendet av bistånd.
Målet är alltså, med andra ord, inte att hjälpa Europa att bli av med sina jordbruksöverskott eller främja de rika ländernas export via milda lån.
Det europeiska jordbrukets överproduktion måste åtgärdas genom drastiska reformer som är inriktade på marknadsanpassning och de fattigaste områdena i världen bör inte fungera som dumpningsplats för produkterna av ett envist europeiskt vanstyre och våra exportfrämjande åtgärder får inte inriktas på de fattigaste och mest sårbara länderna i världen.
I ändringsförslaget av Fiori märks endast den europeiska egennyttan och det hugger naturligtvis i sten.
Där behandlas exakt motsatsen till det som verkligen behövs, nämligen en strategi som leder till självförsörjning.
Det betyder att tyngdpunkten måste ligga på stimulans av den lokala produktionen.
Om det inte sker så kommer biståndet att få motsatt effekt.
De lokala producenterna konkurreras då ofta ut av gratis eller mycket billiga produkter och de drabbade länderna fortsätter att vara beroende av de givmilda givarna.
En riktig strategi innebär också att de milda lånen inte kopplas till en skyldighet att köpa i givarlandet.
De tillåtna krediterna på 20 procent är dessutom icke önskvärda eftersom de kan leda till konkurrensstörningar.
I motsats till vad som överenskommits måste livsmedelsbiståndet begränsas till ekonomiskt bistånd och ett sortiment av äkta livsmedel.
Vitaminpiller från Kanada hör alltså inte dit.
Herr talman!
Anser kommissionen liksom jag att det europeiska livsmedelsbiståndet bör strömlinjeformas och bli av med den tidsödande byråkratiska cirkusen?
Ser kommissionen några möjligheter till det och kan inte biståndet ges via en enda budgetpost för bistånd?
Livsmedelsproblemet är i princip möjligt att lösa, till och med i Afrika.
Villkoret för det är en sammanhängande utvecklingspolitik, avsedd att minska fattigdomen där i stället för att öka rikedomen här.
Vi måste se till att inte mätta några fås portmonnäer utan de mångas munnar.
Först om vi lyckas med det har vi kommit så långt att biståndet snart kanske inte längre behövs.
