# ID: svediakorp-gov399756
# author: Hatzidakis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 862
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Först vill jag säga att jag blev mycket glad, när jag hörde Fatuzzos röstförklaring, som jag helt instämmer i.
Men nu övergår jag till sakfrågorna.
Herr talman, fru vice kommissionsordförande!
Beslutet vid Europeiska rådets toppmöte i Essen 1994 om de transeuropeiska näten i kombination med - och det vill jag understryka - rådets och Europaparlamentets gemensamma beslut den 23 juli 1996 om fastställande av gemenskapsriktlinjer för de transeuropeiska näten ansågs på den tiden vara ett av de viktigaste stegen i riktning mot ett reellt europeiskt enande.
Byggandet av motorvägar och järnvägsnät för höghastighetståg som utan hinder och med hög hastighet kommer att genomkorsa flera medlemsländer, byggandet av moderna internationella flygplatser och hamnar, som kommer att underlätta rörligheten för personer, varor och tjänster mellan de olika medlemsländerna, men också i förhållande till tredje land, har med rätta ansetts vara ett nödvändigt komplement men också en nödvändig förutsättning för att den inre marknaden, som då nyligen trätt i kraft, skall fungera normal och framgångsrikt.
Man kan faktiskt inte tänka sig en inre marknad utan ett omfattande system med transeuropeiska nät.
Men i dag, ungefär fem år efter att denna process inleddes, visar det sig att det faktiskt finns många problem, när det gäller att uppnå detta ambitiösa mål, och det främsta och naturligtvis viktigaste målet är frågan om tillräcklig finansiering.
Som jag konstaterar i mitt betänkande, är det särskilt oroväckande att det är sju av de totalt fjorton projekt som prioriteras i Essen för vilka man inte har löst finansieringsfrågan på ett tillfredsställande sätt, och det inte ens finns en slutgiltig tidsplan för deras genomförande.
Det är naturligtvis känt att bidragen från gemenskapens fonder inte alls svarar mot de verkliga behoven och inte räcker för att genomföra projekten.
Detta är dock inte det främsta syftet med gemenskapsfinansieringen.
Den direkta gemenskapsfinansieringen av anläggningsarbetena utgör endast en ganska liten del av gemenskapens finansiella bidrag.
Syftet med gemenskapens ekonomiska bidrag är främst att finansiera undersökningar av ändamålsenlighet och tekniska undersökningar, liksom även att subventionera räntor och ge lånegarantier.
Gemenskapens bidrag innebär inte en totalfinansiering av anläggningarna utan syftar till att stödja och komplettera de åtgärder som skall vidtas av medlemsländerna, som ju också har det främsta ansvaret för att finansiera byggandet av de transeuropeiska näten.
Å andra sidan kan man emellertid förstå de problem och svårigheter som medlemsländernas regeringar ställs inför, om man tänker på de nedskärningar av de offentliga utgifterna som alla medlemsländer närmast tvingats till att genomföra under 1990-talet för att uppfylla Maastrichtkriterierna och kraven för medlemskap i EMU.
Men problemet finns.
Och vi måste medge, herr talman, att det inte går att skapa några transeuropeiska nät utan finansiering.
Därför är det kanske viktigaste förslaget i mitt betänkande att man bör utöka de budgetresurser som anslås till byggande av transeuropeiska nät.
Och detta måste såväl kommissionen som i synnerhet medlemsstaterna beakta.
Mitt andra förslag är att man skall stärka samarbetet mellan den offentliga och den privata sektorn vid byggandet av de transeuropeiska näten.
Jag tror nämligen att den offentliga sektorn med det kapital den förfogar över kan genomföra fler anläggningsarbeten, dvs. genom att även den privata sektorns kapital aktiveras.
Och här vill jag understryka den viktiga roll som investeringsbanken spelar.
Ett tredje förslag går ut på att den andel pengar från gemenskapsbudgeten som anslås till studier kring de transeuropeiska näten skall minska från 47 procent till 30 procent, så att det blir en del pengar över för att subventionera nätbyggandet och lånen.
Det fjärde förslaget är att det krävs åtgärder och incitament när det gäller de sju problematiska näten, och, framför allt, att det skall finnas en tidsplan för färdigställandet av dem, och i detta syfte uppmanar jag kommissionen att samarbeta med de berörda medlemsstaterna.
Ett femte förslag är att kommissionen skall fästa större vikt vid den förestående revideringen av riktlinjerna för de transeuropeiska näten, för att öarna och de yttre randområdena i Europa skall få bättre kommunikationer med de centrala områdena.
Ni har säkert förståelse för att jag särskilt betonar detta, eftersom jag kommer från en ö och ett yttre randområde.
Ett annat förslag i mitt betänkande är att kommissionen, Tyskland, Österrike och Italien skall ha ett nära samarbete i fråga om Brennertunneln, en ytterst viktig förbindelselänk, som naturligtvis ingår i de transeuropeiska näten.
Jag anser vidare att man särskilt måste betona effektivitetsprincipen och uppmuntra alternativa lösningar i stället för nya investeringar, man måste främja nya tekniker och intelligenta transportsystem, såsom distansinformation till dem som använder landsvägsnäten och nya markeringar för järnvägsnäten.
Avslutningsvis kräver jag att kommissionen i sina kommande årsrapporter skall ge mera information om medlemsstaternas respektive den privata sektorns andel av den regionala finansieringen.
Eftersom det naturligtvis är medlemsstaternas och regionernas ansvar att lämna sådana uppgifter, uppmanar jag dem, dvs. medlemsstaterna och regionerna, att lämna sådana uppgifter till kommissionen.
(Applåder)
