# ID: svediakorp-gov399250
# author: Bullmann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 437
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Huvudfrågan i kvällens debatt verkar vara att utan en tydlig och otvetydig avgränsning av vilka tjänster som omfattar de biometriska riskerna, så som föredragande Kuckelkorn föreslagit det här, så kommer ingen enhetlig inre marknad för det kompletterande pensionsskyddet i arbetslivet att komma till stånd, åtminstone ingen verklig inre marknad.
Vi behöver som bro för en attraktiv inre marknad en harmonisering av skatterna.
Vi behöver den standardiserade beskattning som en enig församling föreslår, eftersom det först då kommer att finnas en gränsöverskridande attraktionskraft för medlemskap.
Och varför skulle finansministrarna betala två gånger?
En gång måste de betala för att de avviker från en tidigare reglering av beskattningen och vid ett senare tillfälle acceptera minskade skatteintäkter.
Samtidigt skulle de även medverka till att betala för att de möjligen privilegierar vissa bristfälliga tjänster som ej hindrar fattigdom bland pensionärerna; eventuellt måste de också betala en tredje gång, eftersom fattigdomen bland pensionärer måste finansieras med offentliga medel.
Och dessa finansministrar skulle eventuellt tvingas betala ytterligare en gång, genom att de måste avgå från sin tjänst som bestraffning för hela denna elakartade utveckling.
Och därför är också den debatt som framställs för oss i ändringsförslag 30 om de försäkrades valfrihet en pseudodiskussion.
Kära kolleger som föreslår detta: Det handlar här om samma försäkrade som ni bara för några veckor sedan med majoritetsbeslut frånkänt möjligheten att delta i utövandet av makten över fondförmögenheterna, över användningen av de inbetalade beloppen, som ju ofta utgör en del av lönen; och de som sköter handeln för dessa personer har ni också frånkänt rätten att vara med och välja en förnuftig användning av motsvarande fonder.
Vi är verkligen för att de europeiska medborgarna själva skall kunna besluta fritt, men då måste vi först göra en verklig definition av subsidiaritetsprincipen.
I frågan om subsidiaritet handlar det enligt den katolska samhällsteorin om att vi i realiteten ger de små enheterna, som är familjerna och majoriteten av de sysselsatta i beroendeställning, bättre förutsättningar att sörja för sitt eget levnadsslut; då kan vi inte prata så mycket om att investeringsintressena för enskilda tjänsteproducenter skall vara kriteriet, utan då måste vi inrikta oss mer på hur vi skall reducera de hinder som föreligger för att anspråk skall kunna göras i tid.
Vi bör diskutera om hur vi skall reglera medbestämmanderättigheterna för försäkringstagarna och deras företrädare, och vi bör också diskutera hur investeringskapitalet skall kunna fås att flyta till de områden där verkligt värdefulla nya arbetstillfällen kan skapas.
