# ID: svediakorp-gov399120
# author: Poos (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 304
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Betänkandet från de två föredragandena är mycket ambitiöst, och ligger mycket före sin tid, men det har två stora brister, som omröstningen i kammaren borde ändra på.
För det första: att göra omröstning med dubbel enkel majoritet allmän är inget universalmedel för Europas framtida integration.
En sådan absolut princip riskerar att framkalla negativa reaktioner hos den allmänna opinionen i medlemsstaterna och i de nationella parlamenten, om de mest känsliga frågorna som egentligen är undantag från den allmänna regeln.
Det är bättre att liksom tidigare eftersträva en kompromiss som kan accepteras av alla.
Det handlar om berättigande och att kunna acceptera.
För det andra: medlemsstater med hög befolkning förbehåller sig den bästa biten.
Den underliggande principen " one man - one vote " är oacceptabel.
Det står i strid med artikel 190 i fördraget där det står att antalet valda företrädare skall garantera lämplig representation av folken i de stater som samlas i gemenskapen.
Det är en fråga om jämlikhet och solidaritet.
Avslutningsvis: det påstående som alltid kommer upp, nämligen att en kommission med över 20 ledamöter inte skulle kunna fungera, stöds inte av ett enda seriöst argument.
Låt oss även när det gäller kommissionen undvika att upphöja antalet till en absolut princip.
För att beslut som föreslås på initiativ av kommissionen skall kunna få omfattande stöd i alla medlemsstater är det i stället nödvändigt att alla finns representerade där.
Den viktiga omröstningen i morgon kommer, hoppas jag, att göra det möjligt för Europaparlamentet att få ett slut på denna tvetydighet och rätta till det hela.
Endast ett förslag som ligger närmare den politiska verkligheten har möjlighet att beaktas.
Regeringskonferensen 2000 är inte slutet på historien.
