# ID: svediakorp-gov399108
# author: Segni (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 636
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
I morgon kommer jag att rösta för Dimitrakopoulos och Leinen-betänkandet.
Utskottet för konstitutionella frågor verkar ha gjort ett bra arbete och man uttrycker en framsynt och modig uppfattning i vissa frågor som gäller reformeringen av fördragen.
Men om jag skulle uttrycka min personliga uppfattning när det gäller den allmänna utvecklingen av Europatanken, så måste det bli förvåning och oro.
Vi kan inte gömma huvudet i sanden: vissa förhållanden som lyfts fram under dessa dagar, av vilka några har exploderat i den politiska debatten just under den här veckan, visar att mycket av den förvåning, osäkerhet och rädsla som har kommit till uttryck, faktiskt är äkta.
Mot den bakgrunden är den artikel som de båda grundarna av den europeiska valutaormen, Schmidt och Giscard d ' Estaing, skrev för ett par dagar sedan i Le Figaro typisk.
I artikeln återger de en åsikt som redan framförts av Delors och som upprepas med stor uppriktighet och mycket tydligt: utan en djupgående reformering av institutionerna kommer Europeiska gemenskapen mycket snabbt att förvandlas till ett område för fritt handelsutbyte.
Vissa beslut som jag personligen anser vara kraftigt överdrivna, om inte rent av äventyrliga, som till exempel förslaget att öppna gemenskapen för Turkiet - ett land som jag respekterar och som naturligtvis skall respekteras, men som i jämförelse med Europeiska gemenskapen uppvisar djupgående skillnader som inte bara är historiska, kulturella och politiska utan som gäller själva synen på staten som sådan, för att inte tala om problemet med de mänskliga rättigheterna - ger en bild av och låter oss ana en organisation som i allt högre grad är på väg att bli ekonomisk snarare än politisk.
Det alternativ som erbjuds är detta: antingen måste de länder som bildat gemenskapen börja gå åt ett annat håll, eller så kommer vi med nödvändighet långsamt men omutligt att tvingas överge allt hopp.
Det handlar inte ens längre om att föreställa sig en annan typ av stat, det är historien själv som utvecklas på ett annat sätt.
Det Europa som vi Europavänner vill se är ett staternas Europa och detta borde därför inte bekymra den som i dag, med all rätt, anser att den nationella identiteten är en hjärtefråga.
Ingen vill utplåna nationerna: det handlar däremot om att anpassa alla dessa olika nationer, som inte längre klarar av att möta utmaningarna från dagens värld, till något mycket större.
Låt mig också ta upp de hårda attackerna mot kommissionens ordförande Prodi, inte bara från pressen utan också från politiskt håll.
Inte heller i det här fallet kan vi sticka huvudet i sanden.
Jag tänker inte här sätta betyg på kommissionens ordförande, det är inte rätt tillfälle; men det förefaller som om kommissionens linje för närvarande är utsatt för en våldsam attack, kommissionens linje som är avancerad och öppen, kanske i bland en aning optimistisk, men utan tvekan modern.
Fru talman!
Med tanke på att jag här i kammaren vänder mig till kommissionär Barnier, som jag vid ett flertal tillfällen har haft möjlighet att träffa även i mer begränsade sammanhang, så är jag optimistisk inför morgondagens debatt, men pessimistisk när det gäller utvecklingen på medellång och lång sikt för Europa.
Jag tror parlamentet kommer att tvingas till modiga handlingar och till att fatta beslut som är betydligt viktigare än en resolution om, som jag fruktar, dagordnngen inte utvidgas och om, i slutändan, den överdrivna försiktigheten leder till, vilket allt pekar på i dag, en konferens som nöjer sig med att göra smärre justeringar i fördragen utan att ändra dem i grunden.
