# ID: svediakorp-gov399045
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,224
# sentences: 98
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herrar ministrar, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Efter att uppmärksamt ha lyssnat till var och en av föredragandena, samtliga företrädare för utskott och den portugisiske ministern Gama, och innan jag med samma uppmärksamhet lyssnar till den fortsatta debatten, till var och en av talarna som kommer att uttala sig, skulle jag vilja säga vad kommissionen tycker då den, vilket ni vet, och vilket jag åtagit mig redan från början, aktivt deltar tillsammans med era företrädare och medlemsstaternas företrädare i denna förhandling.
Mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Tillåt mig att säga vad jag tänker, nämligen att jag verkligen uppskattar den mycket höga kvaliteten i betänkandet från våra två föredragande, Giorgios Dimitrakopoulos och Jo Leinen, när ni nu diskuterar det.
Det är ett tydligt och uttömmande betänkande.
Utskottet för konstitutionella frågor lägger därmed fram en frivillig ståndpunkt, och jag skulle vilja hedra utskottets och ordförande Napolitanos arbete.
Betänkandet ger anledning till två kommentarer, mina damer och herrar.
Den första är att jag konstaterar objektivt att ert utskotts ståndpunkter, som sannolikt blir kammarens när ni har uttalat er, ligger mycket nära kommissionens, på många punkter.
Parlamentet har liksom kommissionen bedömt den utmaning unionen står inför, med tanke på en ökning utan motstycke av antalet medlemsstater, vilket samtidigt ökar mångfalden.
Kammaren är medveten om att reformen av institutionerna är nödvändig och att den måste genomföras seriöst, i strävan efter att, när så krävs, överträffa nationella kortsiktiga intressen och lägga fram ett fördrag för medborgarna som har tillräckligt innehåll för att de skall uttala sig till förmån för det.
Mina damer och herrar!
Detta är vad som står på spel i denna förhandling som vi måste lyckas med i slutet av året, i Europeiska rådet i Nice.
Jag säger alltså " lyckas med " och inte " avsluta ".
För att lyckas är något annat än att sluta.
Och det måste ske i Nice.
Mina damer och herrar!
Dessa förändringar är nödvändiga för att utvidgningen skall lyckas.
De är också nödvändiga redan nu, förefaller det mig, för ur många aspekter har den nuvarande institutionella organisationen visat på sina begränsningar.
Jag tänker exempelvis på arbetsbördan för domstolen och den blockering vi känner till på vissa områden på grund av kravet på enhällighet i rådet.
När det gäller beslutssystemet i rådet, sammansättningen och funktionen hos kommissionen, har kammaren funderat grundligt.
Sedan den 26 januari känner ni väl till de ståndpunkter som uttryckts av kommissionen.
Vi har exempelvis, när det gäller själva kommissionen, föreslagit - jag säger det så att det står helt klart - att varje land skall ha en kommissionär.
Men vi har även föreslagit två valmöjligheter på denna grund.
Antingen får alla länder en nationell representant i kommissionen samtidigt, eller också får inte alla det samtidigt.
Men i de två möjligheter jag just snabbt tagit upp kan ni konstatera att staterna kommer att företrädas likvärdigt, vilket inte är fallet i dag inom kollegiet.
Det som föreföll oss viktigt på denna punkt liksom andra punkter är att utöver de grundläggande riktlinjerna inleda debatten, att ge sig tid att fundera över för- och nackdelar med de olika möjligheterna, tid att jämföra mellan kortsiktiga reflexer, som skulle bestå i att ändra så litet som möjligt, och de långsiktiga behoven, som består i att ge ny fart åt institutionerna.
Och förhandlingen om dessa frågor har just börjat.
Vilka lösningar som slutligen än väljs, kommer era och våra debatter att leda till att regeringskonferensen fattar beslut mer ansvarsfullt och tydligare.
När det gäller kvalificerad majoritet kan jag konstatera att det föreligger stor konvergens.
Denna kvalificerade majoritet måste bli allmän regel vid beslut i rådet, i anslutning till medbeslutandeförfarandet för alla frågor som gäller lagstiftningsområdet.
Kommissionen själv har inte sagt annat och har rekommenderat en metod för att uppnå dessa resultat genom att fastställa de beslutskategorier där det är nödvändigt eller tänkbart att behålla enhälligheten.
Vi vet mycket väl att några av dessa frågor är svåra för vissa medlemsstater.
Enbart när det gäller beskattningen finns det betänkligheter.
Det som kommissionen och Europaparlamentet måste göra är just att komma förbi dessa betänksamheter och ärligt och uppriktigt, utan ideologi, ställa sig frågan om enhetlighet och effektivitet på den inre marknaden.
Det är vad vi velat göra med vårt kompletterande bidrag genom att beskriva det nya området för den kvalificerade majoriteten inom vissa skatteområden, vissa områden när det gäller social trygghet knutna till en väl fungerande inre marknad.
När det gäller övriga frågor, mina damer och herrar parlamentsledamöter, såsom Europaparlamentets sammansättning, förstärkt samarbete, inrättandet av en ny tjänst för en europeisk åklagare, som Theato erinrade om, avsedd att bättre bekämpa bedrägerier mot gemenskapsbudgeten, EG-domstolen, Förstainstansrätten, eller andra punkter, överensstämmer våra ståndpunkter och det förvånar mig inte, eftersom kommissionen och Europaparlamentet alltid i denna fråga bedrivit mycket täta diskussioner som inspireras av samma omsorg om det allmänna europeiska intresset.
Vi skall fortsätta ända till slutet av denna förhandling.
Min andra fundering gäller parlamentets aktiva engagemang, som är nödvändigt för att lyckas.
Denna Europaparlamentets privilegierade framtidsutsikt föranleder mig att betona att ert engagemang, kammarens engagemang, verkligen är nödvändigt.
Engagemanget från var och en av er, i förhandlingarna till att börja med - era företrädare i förhandlingsgrupperna, Elmar Brok och professor Tsatsos vet det mycket väl, och deras bidrag gör det ofta möjligt att åter sätta debatten i sitt sammanhang.
Vid ministerdebatterna sedan - och jag har glatts åt de senaste diskussionerna som ägde rum på initiativ av ordföranden, minister Gama, i förrgår i Luxemburg med er talman Nicole Fontaine.
Men jag skulle också vilja betona arbetet med att, utanför våra officiella och institutionella samlingar, förklara arbetet med förtydligandet och dialogen som vi måste föra med de nationella parlamenten och med medborgarna i vart och ett av unionens länder och med kandidatländerna.
Mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag skulle avslutningsvis vilja betona tre särskilda punkter, inte utan att ha erinrat om eller konstaterat att när vi i dag talar, ligger vissa frågeställningar om den korrekta omfattningen av föredragningslistan för denna förhandling i viss utsträckning redan bakom oss.
Och jag tror att det är bra.
Jag skulle därmed vilja hedra det portugisiska ordförandeskapet och särskilt Jame Gama och Franciscos Sextas da Costa för att ha valt en pragmatisk och objektiv väg, så objektiv som möjligt, en väg som består i att utgå från behov och begränsningar i det nuvarande systemet och föreslå lösningar, vilket är ett bevis för att man kan arbeta på grundval av mandatet från Helsingfors, om det i dag bara finns en politisk vilja hos ordförandeskapet att ge impulser till det kommande franska ordförandeskapet.
Vid sidan av denna föredragningslista som är rimligt vederhäftig och svår, återstår några frågor som för närvarande lagts åt sidan, och det beklagar vi.
Men det tillfälle kommer snabbt när beslutet skall fattas och jag skulle på tre punkter faktiskt vilja överlämna några diskussionspunkter från kommissionen.
Den första punkten gäller det europeiska försvaret.
Alltsedan Europeiska rådet i Köln, och framför allt sedan Helsingfors, inrättas nödvändiga strukturer tillfälligt vid rådets allmänna sekretariat.
Såsom Amsterdamfördraget avsett förbereder sig nu unionen för att uppfylla uppgifterna och uppdragen från Petersberg, dvs. humanitära uppdrag och evakuering, bevarande av freden, krishantering och vid behov operationer för att återupprätta freden.
Diskussioner pågår om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Nato.
De femton medlemsländernas försvarsministrar träffades den 28 februari.
Den civila hanteringen av kriserna har givit upphov till de första arbetsdokumenten.
Man kan alltså konstatera framsteg och sannolikt en politisk vilja att gå framåt.
När det gäller dessa frågor kan min kollega och vän Chris Patten bekräfta denna bedömning.
Det är i Feira, dvs. om några veckor, som Europeiska rådet kommer att bedöma möjligheten att ändra fördraget för att utveckla riktlinjerna från Europeiska rådet i Helsingfors.
Vår grupp av företrädare har ännu inte tagit upp dessa frågor, men jag skulle tillsammans med er vilja diskutera vissa funderingar.
Mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Efter rättsliga och polisiära ärenden är frågorna om säkerhet och försvar sannolikt den sista stora gemensamma politiken som vi behöver inrätta.
Det nuvarande fördraget möjliggör, såsom det ändrades i Amsterdam, betydande framsteg.
Det är vad vi ser i dag.
Men kan allting regleras inom ramen för detta enda nuvarande fördrag?
Låt oss i dag lägga åt sidan det som är knutet till utvecklingen av fördraget för VEU och det åtagande för ett kollektivt försvar som det innehåller, eller de olika ställningarna för unionens medlemsstater gentemot Nato och VEU.
För att begränsa sig till uppgifterna från Petersberg förefaller det mig som om Europeiska rådet inte avslutat sin diskussion om att inom unionen organisera en politisk makt som kommer att ge instruktioner till den rad av påbud som införs.
Det kan vara så att regeringskonferensen innan den avslutas måste ställa sig frågan om strukturer och likvärdighet för det nuvarande fördraget.
Jag har inte alla svar på denna fråga, men jag tror att man måste ställa den, och göra det inom ramen för konferensen.
Det skulle verka för tidigt att avsluta ärenden i Feira.
Jag hoppas i stället, ordförande Gama, att ordförandeskapet ytterligare kan förstärka sin politiska impuls när det gäller försvarsfrågan.
Min andra punkt gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna och unionens demokratiska värderingar.
Kammarens förhandlingsarbete går framåt.
Det är i alla fall vad Antonio Vitorino säger, som företräder kommissionen i diskussionerna.
Det intresse som detta projekt med stadga leder till och den rörelse man kan konstatera till förmån för att det skall skrivas in i fördraget bekräftar det som jag känner behov av att på nytt fastställa, alltid och varje gång, nämligen unionens grundläggande värderingar, att en gång för alla slå fast principerna som samlar alla europeiska medborgare.
Det är just det kravet som inspirerar betänkandet från kammaren, såsom det utarbetats av era kolleger Duff och Voggenhuber.
Dessa principer - skulle man kunna säga - är självklara.
Men som vi vet är det nödvändigt att på nytt fastställa självklarheter för alla nuvarande medlemsstater och för alla dem som ansökt om medlemskap, eftersom demokrati och respekt för medborgarnas rättigheter aldrig är fullständigt förvärvade, man måste hela tiden vinna dem och försvara dem.
Er kammare har funderat över dessa frågor, liksom över fördragets nuvarande bestämmelser som skulle bestraffa brott mot unionens grundläggande principer.
Kommissionen, mina damer och herrar, är beredd för denna debatt, som förefaller mig nödvändig, om man vinnlägger sig om att befria den från all polemik.
Den tredje och sista punkten gäller omdisponeringen av fördragen.
Det betänkande som lagts fram tar upp konstitutionaliseringen av fördragen, vilket vi ibland blygsamt kallar för omdisponering av fördragen.
Det är en fråga om terminologi.
Jag vill säga några ord om det.
Kommissionen har som ni vet anförtrott Robert Schuman-institutet i Florens en genomförbarhetsstudie om att dela upp fördragen i grundläggande bestämmelser å ena sidan, och tillämpningsbestämmelser å andra sidan.
Detta arbete går framåt.
Mina damer och herrar!
Jag hoppas snart kunna lägga fram resultatet för er.
Men precis som berget som växer när man kommer närmare vill jag betona för er de tekniska och juridiska svårigheterna med detta uppdrag.
Fördragen är inte komplicerade genom en avsiktlig vilja att avskräcka läsarna, de är komplicerade för att uttrycket för den gemensamma viljan för sex, nio, tio, tolv eller femton medlemsstater, under fyrtio års ansträngningar, inte är en linjär operation, och inte heller så logisk och enkel som man skulle kunna tro ex post, om man inte vill åsidosätta någon.
Men vem skulle på allvar föreslå det?
Vi måste utgå från nuläget.
Att eftersträva det optimala och samtidigt stanna kvar inom området för vad som är möjligt.
Om sedan denna omdisponering är möjlig och övertygande - vilket jag personligen tror - då blir det lämpligt att granska förfarandena för att ändra dessa texter som nyligen omstrukturerats.
Men kommissionen vill gå ett steg i taget och vi håller oss för närvarande till det pragmatiska och noggranna arbetet med omdisponeringen, vars resultat jag hoppas kunna lägga fram i maj.
Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag upprepar som avslutning min och ordförande Romano Prodis vilja att förlänga och intensifiera detta utbyte på ett sådant sätt att vi tillsammans med rådet lyckas med en verklig reform i slutet av året.
Vartefter konferensen framskrider tror jag att vår gemensamma åtgärd, vårt samförstånd, kommer att bli ännu viktigare.
(Applåder)
