# ID: svediakorp-gov399024
# author: Brok (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 952
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


försvarspolitik.
(DE) Fru talman, kolleger!
Tillåt mig först helt kort ge några kommentarer angående utrikespolitiken.
Jag vill ge det portugisiska rådsordförandeskapet, som hittills lett förhandlingarna på regeringskonferensen med en stor mängd fantasi och även betydande hänsynstagande till Europaparlamentet, uppmuntran att på området för utrikes- och säkerhetspolitik samt på området för grundläggande fri- och rättigheter till exempel ta initiativ till en utvidgning av mandatet och fatta de därför behövliga besluten i Feira, när vi vet vad som är nödvändigt på grund av implementeringen av Helsingforsbesluten och Kölnbesluten på området för utrikes- och säkerhetspolitik.
Här måste man verkligen lyckas med att åstadkomma en samverkan mellan första och andra pelaren samt en starkare integration även av andra pelaren i den första pelaren, det vill säga och med andra ord, att åstadkomma en närmare samverkan mellan civil och militär krishantering.
Amsterdamfördraget har medfört en långt gående integration av Västeuropeiska unionen i fördraget, särskilt har Petersberguppgifterna tagits in.
Jag tror att det är nödvändigt att Europaparlamentet försätts i ett läge där man kan vidta de härför nödvändiga parlamentariska kontrollåtgärderna, vilket kan medföra att vi får ett balanserat förhållande mellan institutionerna.
Jag säger kontrollåtgärder och inte medbeslutanderätt, förutom på budgetområdet, eftersom detta är någonting viktigt, för att klargöra att utrikes- och säkerhetspolitik naturligtvis i första rummet är en uppgift för den verkställande makten.
Vi bör likaså överväga vad som skall hända med artikel 5, som enligt min och utskottets bedömning bör införas i fördraget som ett protokoll; då kan varje land som så önskar ansluta sig till det efter eget fritt, suveränt avgörande.
Jag menar att vi därmed på sikt får en situation där vi kan förverkliga en europeisk union och där de olika länderna inte har olika säkerhetsgradering.
Det tror jag inte på sikt är godtagbart med hänsyn till de intressen som här möts.
Europeiska unionen är inte en stat.
Men på de områden den har behörighet arbetar den som en förbundsstat.
Av den anledningen måste det inbördes förhållandet mellan institutionerna också regleras som i en förbundsstat, det måste finnas en balans mellan stora och små stater.
Detta är säkerligen en av de svåra uppgifterna på denna regeringskonferens.
Jag kan gott föreställa mig - vilket också är min grupps uppfattning - att det också är möjligt att arbeta effektivt i en kommission där samtliga länder är företrädda, om bara kommissionens ordförande har möjlighet att strukturera kommissionen på ett effektivt sätt; med andra ord, om en sådan möjlighet skapas i och med att kommissionens ordförande får en förstärkt roll.
Om ett sådant hänsynstagande gentemot de små länderna har tagits så måste vi också vara i ett läge där vi kan åstadkomma en starkare legitimationsbas för de större länderna enligt principen one man one vote; på den grundvalen kan vi sedan på Europaparlamentets område åstadkomma ett annat och proportionellt förhållande under vissa bestämda garantier av ett minimalt antal platser, och på liknande sätt reglera denna fråga i rådet.
Avgörande för denna regeringskonferens är förvisso att vi uppnår en utvidgningsförmåga genom utvidgning av området med majoritetsbeslut.
Därför måste det stå klart att allt med undantag för de konstitutionella frågorna skall tas med i förfarandet med majoritetsbeslut, men att det naturligtvis också är ett klokt förfaringssätt som framgår av det portugisiska rådsordförandeskapets och kommissionens förslag om att man på området för t.ex. socialpolitik och skattepolitik gör en klar åtskillnad av vad som skall beslutas enligt europeiska regler, för att den inre marknaden kräver det, och vad som skall förbli på området med enhällighetsbeslut och nationalstaternas ansvar.
Och därmed har frågan om en ansvarskatalog redan tagits upp.
Detta torde vara ytterligare en uppgift.
I Europeiska unionen måste vi göra det klarare vem som ansvarar för vad och när.
När en sådan delning av ansvaret har gjorts kommer vi att få ett större mått av öppenhet och då kommer också befolkningens benägenhet att gilla Europeiska unionen att växa.
Jag menar att en sådan äregirighet hör hemma på regeringskonferensen, och förslagen om att dela upp fördraget och göra dylika åtskillnader tydliga förefaller mig vara viktiga; det gäller t.ex. också att rådet äntligen, när den har funktionen som lagstiftare, gör detta i öppenhet och offentlighet, och att vi därför kan företa en delning mellan rådets verkställande och lagstiftande funktioner.
Det hör också till detta område.
Angående det förstärkta samarbetet: I en utvidgad gemenskap kommer detta att bli nödvändigt, särskilt i samband med utrikes- och säkerhetspolitiken.
Men jag vill göra det klart var gränsen går.
Gränsen går där rättsordningens enhet och institutionernas enhet äventyras.
Av det skälet får vi inte driva det förstärkta samarbetet alltför långt.
Det får inte bli ett alibiarrangemang för att vi inte utsträcker området för majoritetsbeslutsfattande tillräckligt långt.
Jag tror att det här finns särskilda regler som vi har att hålla oss till.
Denna europeiska union är en värdegemenskap.
Därför kan man hoppas på att konventet under ledning av Roman Herzog lägger fram en katalog över grundläggande rättigheter som med rättsligt bindande verkan kan tas in i fördraget och att vi sedan på basis av det kan definiera de värden vi vill ha; då lär en del av de diskussioner som förts tidigare inte mer kunna föras på grund av att det finns en preciserad rättslig förutsättning.
Om vi lyckas med detta så har vi i det stora hela uppnått aktningsvärda framsteg och därmed skapat betingelserna för en utvidgning av Europeiska unionen.
(Applåder)
