# ID: svediakorp-gov398853
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,573
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Vi diskuterade flera frågor i kommissionen i dag, inklusive de breda ekonomiska riktlinjer som var föremål för ett annat uttalande från min kollega kommissionär Solbes på annat håll i parlamentet under eftermiddagen.
Men jag skulle vilja koncentrera mig på två frågor som har med de utrikes förbindelserna att göra och i synnerhet en av dessa frågor.
Jag vill dock först i korthet nämna vårt uttalade om valövervakning och -bistånd, vilket vi kommer att offentliggöra nu, och som jag ser fram emot att diskutera med parlamentet under de kommande veckorna och månaderna.
Som ett slags bekännelse måste jag direkt säga, och eftersom Dr. Paisley inte är i kammaren kan jag antagligen göra en bekännelse, att dokumentet inte innebär något radikalt nytt synsätt, men i det försöker man att få ordning på en verksamhet som varit ett riktigt tillväxtområde under de senaste åren.
Vi har använt 150 miljoner euro på denna viktiga verksamhet.
Nu är det helt klart en stöttepelare efter det att de nya bestämmelserna antagits, vilka utgör en rättslig grundval för verksamheter till stöd för mänskliga rättigheter och demokratisering.
Som parlamentsledamöterna kommer att se, så inbjuder uttalandet både parlamentet och rådet till att arbeta med oss för ett mer samordnat synsätt.
Det inbjuder alla att försöka dra lärdomar av det som skett.
Det är ett mycket praktiskt dokument.
Det säger att vi behöver mer samstämmighet i våra aktiviteter och jag ser fram emot att höra vad parlamentsledamöterna har att säga om dokumentet, vilket jag hoppas att de kommer att se som ett viktigt och nyttigt bidrag till en debatt som kommer att bli allt mer - och inte mindre - viktig under de år som kommer.
Låt mig nu övergå till ett ämne som jag skulle vilja diskutera mycket utförligare med parlamentet.
Det är ett ämne som ligger mig mycket nära om hjärtat, även om det kanske inte är ett så fullkomligt sådant.
Det är den snabbinsatsenhet som vi har diskuterat en tid, och om vilken vi har kommit fram till några slutsatser.
Min kollega, kommissionär Nielson, talade för en stund sedan om toppmötet EU-Afrika i Kairo som hölls för en vecka sedan.
Det stämmer att kommissionens ordförande, mina kolleger Pascal Lamy och Poul Nielson och jag själv under toppmötet konfronterades med en litania av klagomål över det långsamma utdelningen av Europeiska unionens bistånd.
De som framförde dessa klagomål gjorde ofta detta med full rätt.
Inte alltid, men ofta.
Det är inget nytt problem, vilket parlamentsledamöterna vet, i synnerhet de som har deltagit i delegationsbesök till andra länder.
Jag har känt mig frustrerad över våra långsamma och ohanterliga förfaranden ända sedan jag kom till kommissionen förra hösten.
Jag vill upprepa att detta inte är ett problem som vår personal har skapat, de arbetar mycket hårt, tunt utspridda som de är.
Det är ett problem de har kämpat med under ett antal år.
Problemen med långsamt beslutsfattande och genomförande är både strukturella och kulturella.
Våra förfaranden är gammalmodiga, de är som jag sade " ohanterliga ".
Men det traditionella förhållningssättet med lagstiftning i fråga om gemenskapens angelägenheter är ofta dåligt anpassat till de snabbt föränderliga realiteterna i våra utrikes förbindelser.
Detta stämmer i synnerhet för konfliktförebyggande åtgärder och insatser för krishantering.
I dag kritiseras vi för att vara långsamma, i dag kritiseras vi för att händelseutvecklingen hinner i kapp oss för ofta och jag skulle vilja använda en gammal klyscha och säga " historien kommer inte att vänta på oss längre ".
Det kommer inte våra internationella partners, inte ens rådet, att göra och med all rätt.
Vi måste se till att vi är beredda och förmögna att handla när det krävs handling, inte sex veckor eller månader senare.
Vi måste göra bättre ifrån oss och vi kan göra bättre ifrån oss.
Nu har vi gett oss in på en ambitiös reform av våra externa biståndsprogram för att åstadkomma en verklig förbättring i effektiviteten och hastigheten i genomförandet.
Vi kommer att lägga fram våra förslag under de kommande veckorna.
En del saker kan vi göra relativt snabbt, andra saker kommer att ta längre tid om till exempel invecklade rättsliga förändringar krävs.
Snabbinsatsenheten är något som vi enligt min bedömning kommer att kunna inrätta mycket snabbt om vi har parlamentets stöd och om vi har rådets stöd.
Jag hoppas att stödet kommer, eftersom vi har tid att förlora.
Europeiska rådets toppmöte i Helsingfors krävde att vi, inom ramen för utvecklingen av unionens strukturer för krishantering i ESDP, etablerar en snabbinsatsenhet.
Tröghet är bara en del av vårt problem i dag.
Vi måste också kunna kombinera olika instrument mer effektivt och flexibelt till en skräddarsydd förening i överensstämmelse med den enskilda situationen.
Snabbinsatsenheten svarar mot dessa behov.
Den är till för att utan dröjsmål låta oss använda gemenskapens resurser och sakkunskap för att ta itu med specifika krissituationer och komplettera det värdefulla arbete som redan lagts ned av ECHO på det humanitära området.
Jag förelår en mekanism som har följande allmänna särdrag.
För det första, brådskande tidsbegränsade operationer i krissituationer eller kriser under utveckling.
Åtgärderna skall inte vara längre än mer än nio månader.
När, för det andra, mer långsiktiga ingripanden är nödvändiga, så kommer åtgärderna som snabbinsatsenheten vidtar att föregripa operationer under befintliga organ, som sedan kan ta över åtgärderna enligt normala förfaranden.
För det tredje, vad beträffar ECHO så måste förfarandena strömlinjeformas.
Kommissionen bör oftast vara beredd på att agera på eget ansvar och om den måste rådfråga medlemsstaterna, så måste det ske på enklast möjliga rådgivande sätt.
För det fjärde så kommer ett litet lag att ansvara för handhavandet av snabbinsatsenheten, enheten för krissamordning under generaldirektoratet för yttre förbindelser.
Jag vill inte bygga upp några stora strukturer i vilka man skapar mer arbete medan man väntar på att en kris skall inträffa.
De extra värdet i snabbinsatsenheten ligger i snabbhet och flexibilitet när gemenskapen intervenerar i krissituationer.
Den kommer att hjälpa oss att komma över administrativa trösklar som sinkat oss förut och det kommer att tillåta en kombination av flera instrument inom en enda åtgärd och för ett enda syfte.
Jag vet att en del oroar sig för att vi skaffar oss nya åtaganden när vi borde samla våra ansträngningar.
Jag har förståelse för den oron, men snabbinsatsenheten skapar inte nya åtaganden, genom den försöker man dra mer nytta av det vi redan har.
Den bygger på befintliga instrument i gemenskapen och får dem att samverka inom nya ramar.
Den kan klara av åtgärder på områden så olika som arbete för mänskliga rättigheter, valövervakning, medling, institutionsbygge och stöd till media, tull- och gränsövervakning, minhantering, stöd till polisiära operationer, nödbistånd, omlokalisering och rehabilitering.
Det är oundvikligt, ja nödvändigt, att verksamhetsområdena för olika instrument överlappar varandra.
Jag upprepar: enheten skapar inte ett nytt instrument.
Det är en mekanism för att kunna använda redan befintliga instrument bättre och överlappningen begränsas av enhetens administrativa natur och tidsbegränsningarna för dess ingripanden.
Enheten är ett slags snabbpacket.
Det kommer att göra det möjligt för oss att reagera i tid och, om nödvändigt, ta initiativet under trängande omständigheter.
På så sätt, kommer vi bättre kunna utnyttja gemenskapens rika erfarenheter och resurser på ett optimalt sätt till hela unionens bästa.
Men det är inte meningen att åtgärderna som vidtagits av snabbinsatsenheten skall vara längre än absolut nödvändigt.
Om de måste fullföljas utöver krissituationens omedelbara tidsram, så skall den så snabbt som är praktiskt möjligt tas över av de reguljära geografiska eller tematiska instrument inom gemenskapen som är bäst lämpade att sköta dem på lång sikt.
Det är därför kommissionen föreslår ett ganska blygsam budgetanslag för snabbinsatsenheten: cirka 30 miljoner för detta år och 40 miljoner för följande år.
Vi behöver ha tillräckliga resurser tillgängliga så att vi kan inleda krisåtgärder snabbt, men vi vill inte binda upp stora resurser som kan och borde användas bättre inom reguljära program.
Vi vill inte heller skapa en ny stor byråkrati som sitter och väntar på att nästa kris skall inträffa.
Jag har berört detta tidigare i mitt inlägg.
Kort sagt är jag övertygad att enheten kommer att hjälpa oss både materiellt - jag hade hemskt gärna haft den till handa när vi lanserade programmet Energi för demokrati förra hösten - och institutionellt genom att stå för ett konkret bidrag från kommissionen till ESDP som är under utveckling.
Det är inte någon ideal lösning.
Min egen favoritekonom och guru, Jane Jacobs, har påpekat att allt är tråkigt i praktiken.
Det finns sällan idealiska lösningar, men jag tror att det är en lösning som verkligen fungerar och om vi, när vi utvärderar programmet om tre år, finner att vi inte längre behöver det för vi har integrerat liknande snabbinsatsmekanismer i de reguljära programmen för externt bistånd, så skulle ingen bli gladare än jag.
