# ID: svediakorp-gov398848
# author: Gama (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,255
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Jag vill tacka alla för de anföranden vi åhört och som stimulerar oss att gå vidare med Europeiska unionens politik gentemot Afrika.
Jag vill dock klargöra vissa punkter.
För det första frågan om en associering av parlamentariska instanser, partnerskapet EU-AVS och Europaparlamentet.
Som ni vet så fanns en annan part med vid toppmötet, som varken fick eller kunde få övertaget.
Det var inte bara EU: s toppmöte, det fanns en deltagare som var tvungen att respekteras, för om motparten inte respekterades skulle toppmötet stå utan dialog.
Nåväl, det var till och med svårt att nämna AVS-länderna i de slutliga slutsatserna.
Varför?
För det första för att detta var första gången som Afrika närmade sig Europa på ett globalt plan och alla afrikanska länder ingår inte i AVS.
För det andra så består AVS inte enbart av afrikanska länder, där ingår även karibiska och asiatiska länder.
Att inkludera AVS-länderna i toppmötet, i synnerhet när det gäller partnerskapet, var som ni förstår inte lätt eftersom de inte heller deltog på någon annan nivå.
För det andra Europaparlamentet: Vi förstår behovet och vikten av att Europaparlamentet associerar sig med initiativ av det här slaget och därför för vi, ordförandeskapet, en utförlig dialog med Europaparlamentet i utskottet för utrikes affärer och i dag här i plenum.
Jag beklagar dock att deltagandet är litet, litet men mycket kvalificerat.
Vi har talat mycket om toppmötets genomförande, som för att bli effektivt grundades på två saker: för det första Europeiska unionen, för det andra OAU.
OAU har inget parlament.
Därför var det problematiskt att på ett toppmöte, ett toppmöte som jag än en gång vill påpeka är ett toppmöte mellan två jämlikar, härbärgera en institution som motparten inte hade.
När vi förbereder nästa toppmöte år 2003 kommer vi säkert att kunna studera ett sätt att stärka Europaparlamentets roll samtidigt som hänsyn tas till motparten, eftersom det faktiskt finns en motpart.
Ingen kommer att få ut något av förbindelserna med Afrika så länge som man inte förstår att Afrika börjar finnas till, börjar ha en åsikt och en idé om saker och ting.
Vi vill inte driva igenom vår vilja bara för att den är vår, allt skall automatiskt föras in i sitt sammanhang i de förhandlingar som skall inledas.
En annan viktig punkt är skuldbördan.
Jag skulle inte vara så skeptisk som några gav sken av här i sina anföranden, jag vill till och med påstå att afrikanernas reaktion på hur skuldfrågan behandlades under och efter toppmötet visar på förtroende.
Låt oss inte förglömma att det finns en kvalitativ skillnad.
Jag vill påminna er om Europeiska unionens medlemsstater och deras åtagande gentemot fattiga högt skuldbesatta länder i världen om att minska och till och med annullera skuldbördan, utan att förglömma unionens bidrag på tusen miljoner euro för detta program.
Jag vill också uppmärksamma er på att Europeiska unionen år 2000 klart och tydligt har utfäst sig att fram till 2005 genomföra ett program för att öppna sin ekonomi, utan tullar, för de utvecklingsländernas produktion, vilket i hög grad stimulerar deras ekonomier inom ramen för en osymmetrisk liberalisering av handeln.
Det finns inga precedensfall, ingen andra länder har gjort detta.
Det är mycket innovativt och välkomnas varmt av nämnda länder.
Bekräftelsen på detta under toppmötet mottogs ganska väl av de afrikanska länderna.
Toppmötet är inte någon finansiell organisation på det internationella planet, det är inte under toppmötet som problemet med en minskning eller annullering av skuldbördan skall lösas.
Toppmötet är till för att bekräfta värderingar och vilja, samtidigt som det väldigt viktigt att många EU-länder tog tillfället i akt och officiellt meddelade om en minskning eller annullering av skuldbördan för de fattigaste och mest skuldbelastade länderna, vilket som exempel fick sina konsekvenser och sin synergieffekt.
Det viktigaste som hände och som för övrigt kraftfullt poängterades av den afrikanska sidan var att Europeiska unionen för första gången gick med på att diskutera de afrikanska ländernas skuldbörda med hela den afrikanska kontinenten genom ett follow-up efter toppmötet.
Den biregionala gruppen av höga tjänstemän fick i uppdrag att förbereda en rapport om den afrikanska skuldbördan som därefter skall diskuteras på ministernivå, vilket visar på en helomvändning i den här frågan.
Det är första gången som Europeiska unionen, som institution och utanför de internationella finansorganisationerna, går med på att diskutera skuldfrågan med de afrikanska länderna.
De afrikanska länderna menar att detta är den viktigaste av alla händelser som inträffade under toppmötet.
Jag borde kanske nämna att det portugisiska ordförandeskapet redan hade tänkt göra något beträffande Afrika, inte bara för att vi redan hade gjort det med andra kontinenter och andra områden, Latinamerika, Asien, men också på grund av att andra länder eller grupperingar av länder, Förenta staterna, Japan och till och med Kina, hade börjat agera.
Det var tid att ta igen den förseningen.
I samarbete med kommissionär Poul Nielsen ägnade sig därför rådet (bistånd) i Lissabon i januari för första gången någonsin åt temat förbindelserna EU-Afrika.
Man hade aldrig tidigare gjort det.
Det var första gången.
Ett utmärkt arbete som för övrigt visade sig i de resultat som uppnåddes under toppmötet.
Vi avslutade också förhandlingarna om AVS-avtalen inför andra Lomékonventionen och vi slöt ett frihandelsavtal med Sydafrika.
Vi arbetar för närvarande mycket forcerat med Barcelonaprocessen i en afrikansk infallsvinkel inom ramen för associeringsavtalen för att skapa ett frihandelsområde fram till år 2010.
Vi granskar Medelhavsstrategin, vi håller noggrant på med utformningen av stadgan för säkerhet och stabilitet för Medelhavet och vi granskar Meda II.
Vi anordnade ett Medelhavsforum i Funchal och vi kommer att ha ett informellt ministermöte i Lissabon om Barcelonaprocessen, just för att se vad som är bra och vad som är dåligt och vad som behöver ändras och för att förbereda det toppmöte som skall äga rum under andra halvåret.
När det gäller toppmötet i Kairo togs det inte med i vårt första program eftersom det inte var bestämt när vi övertog ordförandeskapet, men vi har alltid sagt att skulle problemet lösas så var vi beredda att genomföra det.
Senare föreslog vi ett toppmöte, vi löste de diplomatiskt betingade problemen och vi genomförde ett toppmöte vars resultat varmt välkomnades av alla afrikanska stater.
Givetvis löste vi inte alla problem från en dag till en annan när det gäller den afrikanska kontinenten, men vi var tvungna att agera, vi var tvungna att inkludera Afrika i den europeiska dagordningen.
Vi var tvungna att genomföra ett toppmöte på det här sättet, med de här dimensionerna och staka ut en väg.
Vi gjorde detta.
Nu måste vi fortsätta på den inslagna vägen.
Jag är dock övertygad om att vi med en afrikansk dagordning rigoröst förankrad i den europeiska politiken har förutsättningar att fortsätta på ett hållbart och framgångsrikt sätt, därför att den afrikanska kontinenten kräver det, därför att konfliktsituationer, fattigdom och sjukdomar kräver ett starkt åtagande av Europeiska unionen.
Europeiska unionen måste ha en afrikansk dagordning.
Vi arbetar alla för detta, såväl parlamentet som kommissionen och rådet.
