# ID: svediakorp-gov398842
# author: Junker (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 489
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
För alltför många i Europa gäller Afrika som en förlorad kontinent, och därför borde detta möte mellan Europeiska unionen och Afrika ha skett för länge sedan.
Det får inte vara något alibi-evenemang utan måste markera början på ett äkta partnerskap.
Om vi är ärliga måste vi också se på oss själva, ty handen på hjärtat: Ett liknande Afrikatoppmöte vore också passande för Europaparlamentet, ty i regel ägnar man sig åt denna fråga möjligen när det gäller aktuella händelser, oftast av dramatiskt slag.
Därigenom kommer övergripande uppgörelser och bemödanden om äkta perspektiv oftast till korta, om man bortser från att Afrika är en dominerande fråga i AVS-församlingen.
Men vem märker det här hemma hos oss?
Afrika är den kontinent som är hårdast drabbad av orättvisan i det internationella ekonomiska och finansiella systemet och följderna av globaliseringen.
Den tyska förbundsregeringens och andra europeiska länders samtycke till att fullständigt efterskänka skulderna för de fattigaste länderna i världen kan vara till god hjälp, ty den höga skuldsättningen hindrar investeringar i infrastrukturer av alla slag i de berörda länderna.
Den är därigenom ett av de största hindren för att bekämpa fattigdomen.
De regeringar som ännu inte har velat ta detta steg, bör ta efter dem som redan gjort det.
På sikt kan man bara uppnå framgång om man söker efter det som förenar och inte efter det som åtskiljer, och bemödar sig om ömsesidig förståelse för att integrera Afrika i det internationella samfundet.
Det är visserligen klart att man får, ja måste kräva något av Afrikas regeringar, när det handlar om att iaktta mänskliga rättigheter, demokratiska grundläggande principer och rättsprinciper.
Det går inte an att man tillåter diktaturer på den afrikanska kontinenten, vilka som nu i Zimbabwe främjar rasism, expropriering och våldsamt förtryck, och urholkar ett fungerande rättssystem.
Loméavtalet erbjuder här en lämplig ram för samråd, en politisk dialog och i nödfall avbrott i samarbetet.
Det går inte heller an att ekonomisk hjälp och livsmedelshjälp från Europeiska unionen missbrukas för anskaffning av vapen.
Från Etiopien flimrar nu åter förskräckliga hungerbilder över TV-skärmen, medan regeringen samtidigt lägger ned miljoner på ny rustning och, såvitt man hört, rentav har avvisat Eritreas erbjudande att trots det permanenta krigstillståndet ställa sina hamnar och transportvägar till förfogande för hjälpsändningar till Etiopien.
Det är omoraliskt, och därigenom har man kanske missat en viktig chans till inledningen på en försoning.
Kairos bannlysning av mötet mellan de icke-statliga organisationerna var en synnerligen tråkig följdföreteelse.
Afrikas länder måste vänja sig vid att icke-statliga organisationer får en viktig ställning som del av det civila samhället.
De kan förmedla utvecklingen av ett medborgerligt samhälle med eget ansvar i dessa sårbara länder, på vägen mot stabilitet och fred.
