# ID: svediakorp-gov398803
# author: Queiró (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 657
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade kollegor!
Jag vill först och främst kommentera några av de positiva slutsatser som presenterades av Europeiska rådet i Lissabon, slutsatser som för övrigt har inkluderats i det gemensamma resolutionsförslag som bland annat min grupp undertecknade och som så hårt attackerades av socialdemokraterna.
Slutsatserna meddelades av stats- och regeringscheferna som ett strategiskt mål där man inom tio år tänker förvandla Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga område genom att utveckla en kunskapsekonomi och föra en tillväxts- och sysselsättningspolitik.
Jag frågar mig dock: visar inte de uttalanden som gjordes av dem som bär ansvaret för Europa, i de flesta fall socialdemokrater som under många år har regerat sina respektive länder, på oförmåga och stora brister i den europeiska utvecklingsmodell man så ihärdigt förespråkar?
Vad är det som är helt nytt och originellt i slutsatserna från toppmötet i Lissabon och som inte har diagnostiserats och påtalats i vitboken för tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning från 1993?
Då satsade man på, och jag citerar, " informationsnätet "; i dag betonar man, och jag citerar på nytt; " kunskap och tillgång till informationssamhället ".
Förr betonade man " undervisning och utbildning under hela livet ", slut citat.
Nu, och jag citerar igen, " vinnlägger man sig om att lära för livet ".
Vi skulle kunna fortsätta att ge otaliga exempel på slutsatser identiska dem från vitboken 1993.
Det finns dock en aspekt som är värd att nämnas när det gäller sysselsättningspolitiken.
1993 var målet att reducera antalet arbetslösa inom Europeiska unionen till hälften: från sjutton till åtta och en halv miljoner.
Sanningen är att det nu är 2000, arbetslösheten ligger på femton miljoner och slutsatserna från toppmötet lovar oss nivåer som närmar sig full sysselsättning inom ett årtionde.
Det är minst sagt politiskt oansvarigt och det visar på en mentalitet mycket typisk för socialdemokraterna, liksom för anhängarna till tredje spåret, baserat på en voluntaristisk utveckling av en strategi som vi alla vet är en produkt av ett flertal faktorer och till syvende och sist beroende på företagens engagemang.
Enligt en känd analytiker bestämde sig de europeiska ledarna för något som de inte kunde hålla.
Att som de gjorde tala om ambitiösa tillväxt- och sysselsättningsmål är som att förutse befolkningsökningen eller antalet soldagar.
Vi menar att regeringarna i stället bör koncentrera sig på att utveckla hjälpmedel så att de sociala och ekonomiska aktörerna tillåts skapa rikedom och stå för de positiva resultaten på de här områdena.
En annan aspekt som är värd en eftertanke är det faktum att man på toppmötet uppenbarligen inte tog hänsyn till att länderna inom Europeiska unionen har en historisk bakgrund och differentierade ekonomiska och sociala strukturer, skillnader som östutvidgningen bara kommer att accentuera, och att det fortfarande finns en asymmetri som inte ens ett framvisande av en genomsnittlig utvecklingsnivå kan dölja.
Detta gäller såväl för de positiva som för de negativa aspekterna.
Hur kan man annars förklara att Sverige och Finland, länder med mycket väl utvecklade sociala skyddsmodeller, har en nästan femtioprocentig Internetuppkoppling, medan England, ett betydligt liberalare land, stannar på 29 procent?
Å andra sidan, hur är det möjligt att det fortfarande finns så brutala skillnader vad gäller minimilöner i några av unionens medlemsstater, eller så påtagliga skillnader vad gäller socialförsäkringssystemens kvalitet och pensionsbeloppen, eller vad gäller arbetslösheten eller den dolda arbetslösheten, för att inte tala om fattigdomen och utanförskapet som alltmer breder ut sig.
Europeiska unionen hade mycket väl kunnat påbörja vägen mot den utvecklingsnivå som ekonomin och de nordamerikanska företagen redan i dag har till sitt förfogande.
Den sanna Europeiska unionen byggs dock vidare som om de nationella ekonomiernas konvergens och den interna ekonomiska och sociala sammanhållningen inte var av högsta prioritet.
