# ID: svediakorp-gov398766
# author: Ferreira (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 590
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar kommissionsföreträdare, kära kolleger!
Förfarandet för ansvarsfrihet är en komplex uppgift.
Vi skall utvärdera en budget två och ett halvt år efter det att kommissionen genomförde den, samtidigt som vi skall ta hänsyn till den budget som just nu utarbetas, de förbättringar som krävs för budgetens genomförande såväl som en konkretisering av Europeiska unionens politiska mål.
Förutom detta komplicerade sammanhang tillkommer i dag den särskilda situation som vi befinner oss i sedan nästan ett år tillbaka, nämligen att Europeiska unionen förlorade en del av sin trovärdighet efter Santer-kommissionens avgång förra året; att vi har en ny kommission, där de flesta kommissionärerna inte fanns bland dem som tvingades avgå; att parlamentet är nytt, med nya ledamöter som för första gången konfronteras med förfarandet för ansvarsfrihet, och att det föreligger reformer eller förslag till reformer som direkt berör Europeiska unionens finanser.
Jag tänker på strukturfonderna när det gäller det som redan har gjorts, och på budgetförordningen vad gäller det som återstår att göras.
Det är mot denna bakgrund som vi behandlar Staunerbetänkandet, ett betänkande som tyvärr endast i ringa utsträckning utvärderar kommissionens genomförande av budgeten för budgetåret 1998 i förhållande till de mål som Europeiska unionen har ställt upp.
Eftersom det är otänkbart och oacceptabelt att offentliga medel används för oegentligheter och bedrägerier, och eftersom vi måste rasera de mekanismer som tillåter ett sådant missbruk och kritisera dem som ligger bakom det, kan vi också fundera över den metod som användes när detta betänkande utarbetades.
Den ursprungliga versionen av detta betänkande var inte möjlig att acceptera, eftersom den inte gjorde det möjligt att skapa sig en uppfattning om kommissionen genomförde 1998 års budget på ett bra sätt eller inte.
En kompromiss har kunnat antas, men det faktum kvarstår att vi inte är nöjda med motiveringen.
Den återspeglar inte betänkandets nya inriktning, eftersom den i ett betänkande präglat av misstro skapar en stelhet i förbindelserna mellan våra institutioner, samtidigt som vi och unionsmedborgarna önskar att ett fruktsamt samarbete utvecklas för en bättre sammanhållning mellan våra stater.
Innehållet och argumenteringen i övriga mer specifika betänkanden ger inte större anledning att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet.
Som ett exempel kan jag hänvisa till betänkandet av Khanbhai, vilket visade på vissa problem när det gäller EKSG: s räkenskaper, samtidigt som kommissionen och den höga myndigheten är i färd med att lösa dem med hänsyn till att EKSG-fördraget löper ut 2002, bland annat i fråga om likviditetskvoten och avyttringen av fastigheter.
I denna särskilda situation verkar det som om det aktuella förfarandet för ansvarsfrihet är en riskfylld uppgift.
Borde inte förfarandet kräva mer precisa ramar för ledamöternas arbete i budgetkontrollutskottet?
Jag skall avsluta genom att ta upp kommissionens interna reform.
Kommissionen har bland annat ställt upp målet att förbättra den finansiella kontrollen med olika medel: nya strukturer, utanordnarnas ansvar och finansiella kontrollanter inom varje generaldirektorat.
Vi måste vara vaksamma på att reformen gör det möjligt att uppnå det fastställda målet och att den tar sig uttryck i ett verkligt ansvar för de olika finansiella aktörerna inom generaldirektoraten.
Det förefaller lika viktigt att reformen, tillsammans med en vilja att verkligen minska antalet oegentligheter och bedrägerier, skall avse medlemsstaternas genomförande av våra politiska åtgärder, då ett av deras problem rör sena betalningar och att vissa betalningsbemyndiganden inte räcker till.
