# ID: svediakorp-gov398762
# author: Blak (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 659
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den nya kommissionen bär inte ansvaret för gamla ärenden, men den skall dömas enligt viljan att rensa upp.
Det har den hittills inte haft stor lust till.
Kommissionen har lagt locket på och det har varit omöjligt att få ut nödvändig information.
Kommissionen påstår att det inte har att göra med frågan om ansvarsfrihet för år 1998.
Det stämmer inte.
Allt har hänt under 1998 och skall naturligtvis därför också behandlas i samband med ansvarsfriheten för 1998.
Kommissionen har på det hela taget gjort många krumsprång för att undvika att svara på våra frågor, och det är helt oacceptabelt.
Fördraget är tydligt: Parlamentet har enligt artikel 276 rätt att få ta del av alla nödvändiga uppgifter i samband med ansvarsfrihetsförfarandet.
Låt mig ge ett exempel.
Enligt allmän praxis skickade jag i egenskap av ständig föredragande för utvecklingsbistånd ett frågeformulär till kommissionen om ECHO.
Det skickades till kommissionen i november.
Först i mars får jag ett svar, där det för övrigt står att jag kan dra åt skogen.
Någon gång mellan november och mars får Fontaine ett brev från Prodi, i vilket det står att kommissionen är trött på att svara på alla dumma frågor från budgetkontrollutskottet.
Ursäkta mig, men antingen har mannen fått solsting eller så har han vissa oerhört dåliga rådgivare.
Det är kommissionens plikt att svara på våra frågor, oavsett om de tycker om innehållet eller inte.
Fram till dess att de förstår detta, tycker jag att vi skall skjuta upp ansvarsfriheten.
Jag hoppas att kommissionen kommer att ta våra krav på allvar.
Om de inte gör det måste vi vara beredda att skicka dem på en mycket lång semester i maj.
Jag vill gärna förklara vad ECHO-frågan handlar om.
Jag vill först och främst betona att det inte handlar om personhets, men vi måste rensa upp ordentligt.
Vilken signal skickar man till nuvarande och kommande ledare i kommissionen när de ansvariga slipper stå för följderna?
ECHO-skandalen har ännu inte fått några konsekvenser.
Saken behandlas för närvarande vid domstolen i Luxemburg, som erkänner att den förmodligen inte kommer att göra något åt saken och att den förmodligen kommer att skicka den vidare till de belgiska myndigheterna om ett par år.
Problemet är att ECHO-fallet inte handlar om att det är någon som försökt sko sig.
Det handlar om grov försummelse och en tjänsteman som fattat beslut utanför budgetförordningens ramar.
Beslutet om att frikänna den tidigare tjänstemannen fattades av den förra kommissionen, och det var ett rent politiskt beslut.
Nu har kommissionen tiden fram till den 15 maj på sig att lösa problemet.
Om de inte lägger fram tillfredsställande svar kommer jag att kämpa för att vi får en parlamentarisk undersökningskommitté som kan granska fallet.
Jag tycker också att det är en god idé att titta litet mer på ansvarsfriheten för utvecklingsfonden.
Det finns fortfarande olösta krav, men om vi skjuter upp ansvarsfriheten skall detta åtföljas av tydliga krav på kommissionen.
Kommissionens delegationer har svikit.
Det finns flera exempel på att de skulle kunnat förhindra bedrägeri om de varit litet mer uppmärksamma.
Det finns tyvärr för många champagnedelegationer.
Jag har därför också bett om tillåtelse att få utarbeta ett initiativbetänkande, så att dessa frågor kan klaras upp.
Det sista jag vill säga, herr talman, är att det bör vara obligatoriskt för kommissionen att skicka bedrägeriuppgifterna till OLAF.
Jag fick 11 rapporter under Pentagonliknande betingelser, men OLAF känner fortfarande inte till något om dessa och jag tycker därför att det är på tiden att det rensas upp i denna fråga, och det gläder mig att kommissionär Nielson har tagit initiativ till detta.
Jag ser fram emot att få ta del av resultaten.
