# ID: svediakorp-gov398735
# author: Kuhne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,076
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman, mina damer och herrar!
Under de senaste dagarna, kort före samrådet om detta betänkande, fick man här och där i pressen ett intryck av att vi måste uppmärksammas utifrån på bristerna i våra egna institutioner, som om parlamentet skulle mäta med två måttstockar, när den å ena sidan häftigt kritiserar kommissionen, men å andra sidan blundar inför de egna bristerna.
Jag vill rapportera att så inte är fallet, och det vill jag säga helt tydligt.
Mitt förslag till betänkande förelåg för utskottet den 10 februari i år i samtliga språkversioner, och alla brister, som rapporteras om i pressen, exempelvis i European Voice för ca 10 dagar sedan, har redan tagits upp på ett öppet och kritiskt sätt i detta betänkande.
Det är inte så att det har gjorts några bortförklaringar.
I detta betänkande, som i dag föreligger för parlamentet, finns det förutom beskrivningen av bristerna också klara ålägganden för parlamentets förvaltning, inklusive tidsramar, som klargör vad som bör göras för att vi skall kunna undanröja dessa brister.
I motsats till vad som var fallet vid ansvarsfrihetsförfarandet för kommissionen kan vi inte beklaga oss över att vi inte skulle ha fått vissa dokument.
Några fick vi kanske litet sent, men vi fick samtliga.
Även detta utgör en skillnad jämfört med ansvarsfrihetsförfarandet.
Vi har som parlament visserligen helt säkert på vissa områden dålig förvaltning som bör kritiseras och ordnas upp, men vi har inga gamla bördor, exempelvis bedrägerier, att klara upp.
Jag säger detta för att betona en viktig skillnad, eftersom det från berört håll har antytts att parlamentet egentligen måste - om det använder samma måttstock - komma fram till samma resultat och inte å ena sidan skjuta upp ansvarsfriheten för kommissionen, och å andra sidan vara villig att ge sig själv ansvarsfrihet.
Jag anser att man skall ha samma måttstock, men samma måttstock behöver inte leda till samma resultat.
Vi bör inte stå här med samma strategiska överblick som trädgårdsdvärgar och säga att vi nu måste buga för dem som har antytt att vi bör gå klädda i säck och aska, för att vårt beslut att skjuta upp ansvarsfriheten för kommissionen skall se mera trovärdigt ut.
Om vi gjorde det kan jag försäkra er att ni på torsdag, senast en halv timme efter omröstningarna, från Bryssel till Strasbourg skulle höra knallen av sektkorkarna i åtskilliga kontor i Bryssel, där många skulle vara nöjda om parlamentet skulle göra sin egen ansvarsfrihet till en variabel som är beroende av ansvarsfriheten för kommissionen.
Om vi gör detta, behöver ingen kommission under de närmaste 20 åren längre vara rädd för parlamentets ansvarsfrihetsförfarande, möjligen för dess obarmhärtiga opportunism!
Nu kommer jag till frågan vilka brister vi måste avhjälpa.
Vi måste exempelvis ordna upp tendensen att antalet direktavtal i jämförelse med antalet offentliga anbudsinfordringar har tilltagit dramatiskt.
Det har huvudsakligen att göra med utrustningen av denna byggnad.
Det är inte heller något förfarande som i sig vore illegalt.
Det vore fel att anta det.
Men vi måste ändå insistera på att denna trend vänds igen för att vi skall få en sund förvaltningskultur.
Det får inte accepteras att detta förfarande med direktavtal blir det dominerande förfarandet.
Det skulle på sikt innebära att vi godtar kostnadsökningar för uppdragen, utan att kunna granska om det inte kan göras billigare.
Därför måste denna trend ändras.
Den andra punkten: Vi har som parlament under de senare åren förlorat flera processer inför EG-domstolen när det gäller personalfrågor, och EG-domstolens språk är bryskt och tydligt.
Det talas entydigt om att uppenbarligen de egna, tidigare offentligt framställda kriterierna för anbudsinfordringar för vissa enheter inte har iakttagits, i avsikt att tillsätta dessa tjänster med bestämda personer.
Vi måste som parlament och som ledamöter se till att sådant inte griper omkring sig i vårt eget maskineri.
Vi måste se till att våra medarbetare bibehåller motivationen, och att de kan vara säkra på att befordringar och tillsättandet av tjänster sker efter förtjänst och i enlighet med kvalifikationerna, och inte på grund av nepotism.
Ytterligare en viktig punkt gäller byggnaderna, det har redan berörts.
Vi har konstaterat att vi som parlament befinner oss i en ytterst svår situation, som vi till stor del har rådet att tacka för, vilket finansierar sin egen byggnad genom de obligatoriska kostnaderna i budgeten och har förbjudit parlamentet en direktfinansiering.
Jag är emot - det säger jag helt tydligt, trots alla problem som vi måste lösa - att man skickar rådet ytterligare en kartong praliner till dess byggnad, som vi sedan också fäster ett band runt och säger att ja, vi vidgår att hela förfarandet är juridiskt problematiskt.
Vi har rent av diskuterat detta utförligt.
Vi har fått en hel mängd dokument om detta.
Jag vill säga att den som sedan fortfarande har problem, han skall vara så vänlig och gå till EG-domstolen och få det uppklarat där, men han skall inte i stället göra parlamentets plenum till ett juridiskt reservseminarium, och han bör överväga politiskt vilken betydelse det får om vi också ger rådet denna karamell.
Man har nämnt inventarierna.
Seppänen berörde det i går.
I själva betänkandet har problemen tagits upp med den stora mängden försvunna - jag säger helt tydligt stulna - föremål.
Vi har nu gudskelov ett elektroniskt system för inventering i parlamentet.
Vi förväntar oss att vi här får upplysningar om hur detta elektroniska system fungerar.
Jag återkommer till måttstockarna och resultaten.
Om majoriteten av detta parlament inte beslutar på basis av detta betänkande, utan på grund av orsaker som har att göra med att vissa grupper har mindre rent mjöl i påsen än andra vad beträffar hanteringen av gruppmedlen och partifinansieringen, om alltså en majoritet använder detta betänkande som en lekboll, då hamnar vi som parlament själva i en situation där vi redan nästa vecka måste fråga oss vilken framtid ett ansvarsfrihetsförfarande för kommissionen och parlamentet fortfarande har, som uteslutande blir till lekboll för partipolitiska manipulationer och manövrer.
Ett sådant parlament skulle jag inte vilja ha!
