# ID: svediakorp-gov398487
# author: MacCormick (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 816
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Det är en ära och en glädje att få möjlighet att lägga fram detta betänkande för parlamentet i dag.
Det handlar om det mycket viktiga ämnet produktansvar, som Europeiska gemenskapen för första gången införde lagstiftning om så tidigt som 1985 i form av ett direktiv.
Detta införlivades av medlemsstaterna på ett ganska makligt sätt, och i vissa fall kanske vi t.o.m. skulle kunna säga chockerande långsamt sätt.
Det är alltså ganska nyligen vi har fått en gemensam erfarenhet i unionen av produktansvarssystemets funktionssätt, som i vilket fall inte är fullständigt enhetligt i länderna, eftersom det finns områden där olika synsätt kan tillämpas i enlighet med direktivet.
Denna lagstiftning ersätter på sätt och vis bestraffande rättvisa med skadeståndsansvar inom detta mycket viktiga rättsområde som behandlar civilrättsligt ansvar.
Idén är att om en produkt med säkerhetsbrister säljs och används och på något sätt skadar en konsument, skall konsumenten ha rätt till skadestånd utan att denne måste bevisa att tillverkaren sålt en produkt med brister; det räcker att bevisa att produkten med säkerhetsbrister orsakat skadan.
Detta är en mycket god idé.
Den hjälper till med att sprida skaderisken rent allmänt och säkerställa skadestånd.
Den garanterar naturligtvis inte produktsäkerhet i sig själv.
Detta görs bättre genom andra system som reglerar olika branscher, och vi har för närvarande bra regelsystem inom de flesta av branscherna i Europeiska unionen.
Man skall dessutom inte tro att detta är den enda grund på vilken folk som skadats kan få hjälp.
Vi har andra system för bestraffande rättvisa på denna sidan Atlanten, som inte har någon motsvarighet i, t.ex., Amerikas förenta stater, som har en annorlunda men något strängare produktansvarslagstiftning än vi har.
Där tillämpas emellertid ett slags rättsligt lotteri, som akademiker har kallat det, eftersom många som skadas inte får någonting alls, samtidigt som andra tilldelas enorma skadeståndsbelopp.
Man anser allmänt, och helt riktigt, att det är målsägarnas advokater som tjänar bäst på detta förhållande.
Vi bör hålla fast vid vår egen uppfattning om social trygghet som den huvudsakliga grunden för hjälp, men även tillämpa detta produktansvarssystem.
I grönboken togs frågan upp om detta system bör utvidgas och om vissa förändringar bör göras.
Detta var ett svar på debatterna i parlamentet förra året, vilka resulterade i ändringar av direktivet som innebar att detta omfattade jordbruksråvaror.
Jag tycker att det verkar som om grönboken, trots att den har startat debatten på ett bra sätt, inte helt kommer att avsluta den.
Den gav en användbar sammanfattning om hur lagstiftningen har utvecklats och tillämpats, och sedan ställde intresserade parter en rad frågor som krävde svar före utgången av november förra året.
Detta är ett bra sätt att ta reda på om det finns alarmerande och brådskande frågor som fordrar snabba åtgärder.
Det är det dåligt sätt att utarbeta en grundlig och vetenskaplig undersökning av en viss lagstiftnings effekter på det civila samhället och på livet i vår union.
Vi behöver fler och mer ingående undersökningar för detta ändamål.
Under tiden kan vi inta denna ståndpunkt, och jag föreslår i mitt betänkande att vi intar denna ståndpunkt.
Om inte det framtagna materialet uppvisar ett starkt, verklighetsförankrat behov av tidiga förändringar, bör vi begrunda frågan ytterligare och mer ingående, och vi bör ha en debatt som sträcker sig utöver den debatt som utlöstes av själva grönboken.
Det finns en stor mängd mycket intressant akademiskt och vetenskapligt material och det skulle kunna bli mer om det var känt att detta beaktades i egentlig mening.
Jag vet att detta förhållningssätt har gjort vissa kolleger besvikna, särskilt de som startade debatten förra året, och man har antytt att parlamentet helt enkelt skulle vända sig bort från viktiga frågor om vi lät saken bero.
Jag själv skulle inte låta saken bero.
Jag har därför lagt fram en del kompromissändringsförslag i vilka jag föreslår att det måste ske ytterligare och grundligare samtal om detta, där man noga tar hänsyn till de punkter som tagits upp utan att i förväg bedöma vilket som är det rätta svaret.
Jag tycker inte att man skall döma i förväg.
Jag själv skulle inte vilja vara en av dem som inför en " kränkningsskatt " i Europeiska unionen, en skatt som amerikanerna får vidkännas p.g.a. egna beslut.
Jag föreslår alltså att vi uppmanar kommissionen att föra ett längre och grundligare samtal om detta; inte för att påskynda åtgärder, utan för en väl avvägd bedömning.
Vi har en bra lagstiftning och talesättet: " ändra inte på ett vinnande koncept, men nöj dig heller inte med detta ", är tillämpligt här.
