# ID: svediakorp-gov398435
# author: Hannan (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 609
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag hoppas att ledamöterna förlåter mig om jag intar en avvaktande attityd och ställer en grundläggande fråga.
Varför behöver Europeiska unionen en gemensam asylpolitik?
Ingen kan förneka att detta är ett område inom vilket länderna kan vinna på ett samarbete, men samarbete inom asylområdet är naturligtvis inget nytt för våra hemländer.
Sedan långt före undertecknandet av Romfördraget har unionens medlemsstater flätats ihop av ett komplicerat avtalsnät som omfattar asylrätt, behandling av flyktingar, principen om non-refoulement och mycket annat.
Vi får inte göra misstaget, som vi så ofta verkar göra i denna kammare, att tro att det enda alternativet till EU-åtgärder är någon form av anarki, där inga stater har samråd med andra.
Alternativet till åtgärder på EU-nivå är tvärtom bilaterala och multilaterala förhandlingar mellan oberoende stater som leder fram till överenskommelser.
Jag anser att sådana förhandlingar har två potentiella fördelar i jämförelse med gemenskapsåtgärder.
För det första är de ofta väl beprövade och betraktas som mycket pålitliga och etablerade, för det andra kan de naturligtvis tillämpas på stater utanför Europeiska unionen.
I min egen valkrets i sydöstra England har sedan länge den lokala polisen och immigrationsmyndigheterna haft utmärkta förbindelser med sina franska och belgiska motparter.
Det går i alla händelser att hävda att vi hade ett närmare samarbete med övriga medlemsstater för tio år sedan än vi har i dag, som en följd av ikraftträdandet av Dublinkonventionen och dess sidoavtal.
Hur är nu detta möjligt?
Aristoteles var den som först förebådade principen om att det som ingen äger, det bryr sig ingen om.
Denna regel är sannerligen lika tillämpbar när det gäller stater som när det gäller individer.
För att uttrycka sig kort och koncist: En gränsvakt som ser en person som är på väg till en plats utanför hans egen gräns kan känna liten lockelse att gripa denne, och på så sätt framkalla ett asylärende inom sin egen jurisdiktion.
Enligt Förenta nationernas flyktingkommissarie, ansökte 93 000 personer om en fristad i Förenade kungariket förra året.
Detta gör Förenade kungariket till den vanligaste destinationen för asylsökande i Europa; en ställning som vi delar med Tyskland.
Men vad som är mest häpnadsväckande är att denna siffra har stigit i Förenade kungariket med ungefär 40 procent sedan mitten på 1990-talet, samtidigt som den i Europeiska unionen som helhet förblivit ganska stabil.
Jag säger " häpnadsväckande ", eftersom den stora majoriteten av sökande i min valkrets har passerat genom åtskilliga säkra länder före sin ankomst dit.
Nu är det säkert så att en verklig flyktings första prioritering är att ta sig ut ur ett specifikt land, inte att ta sig in i ett.
Med uteslutande av exceptionella omständigheter, är det inte orimligt att förvänta sig att någon som flyr från förtryck skulle ansöka om asyl så snart denne anlände till ett säkert land.
Jag är stolt över Förenade kungarikets roll under årtiondenas lopp som en säker fristad för dem som flyr från orättfärdigheter och övergrepp, och jag är säker på att ledamöterna i denna kammare känner en likadan stolthet när de tänker på sina länders hedrande historia i detta sammanhang.
Denna historia handlar om vår förmåga att göra skillnad mellan personer som flyttar av ekonomiska skäl och verkliga flyktingar, och när det kommer till kritan beror detta på vår beslutsamhet att säkra våra gränser mot falska asylsökande.
Som samarbetande länder kan vi göra detta; som ett enskilt territorium tyder det på att vi inte kan det.
