# ID: svediakorp-gov398409
# author: Coûteaux (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 650
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Medan parlamentet förlorar sig i detaljer är vi här skyldiga till att slarvigt behandla en av de grundläggande dimensionerna i Europafrågan, nämligen Medelhavet.
Genom att de två kontinenternas intressen, Europas och Afrikas, kompletterar varandra, detta stora Europa-Medelhavsområdet där Medelhavet oundvikligen är medelpunkten, får vår Medelhavspolitik en betydelse, jag skulle till och med vilja säga ett allvar, som tyvärr återspeglas mycket litet i de program som hittills bedrivits av de europeiska institutionerna och det faktum att tre fjärdedelar av de antagna programmen fortfarande inte tillämpas, vilket också är fallet med Meda.
Allt visar för övrigt att vi på detta område egentligen är omedvetna om vad som står på spel.
Det är enormt mycket.
Man har sagt det, men låt oss upprepa det.
Om vi bara lyckas skapa en enad och broderlig enhet mellan länderna norr och söder om detta hav förblir vi i centrum av världens balans, i stället för att förpassas till utkanten av den, till förmån för, det säger sig självt, andra geostrategiska enheter: Atlanten till att börja med, Indiska oceanen och framför allt Stilla havet, på vars stränder vi endast blir alltmer av bifigurer.
Här finns en räddningspunkt, utöver den voluntarism som förutsätter - det säger jag ärligt - att vi betraktar Atlantsolidariteten eller förbindelserna med den asiatiska kontinenten som sekundär, för att koncentrera oss på privilegierade relationer - jag säger " privilegierade " i den exakta betydelsen av denna term - med den arabiska världen.
Det skulle exempelvis innebära att acceptera länder som Marocko, Tunisien eller Algeriet som fullvärdiga medlemsstater i unionen.
Utan denna voluntarism har vi inte en chans att kontrollera balansen, eller snarare den ökande obalansen i världen, ingen kan kontrollera ekonomiska flöden - jag tänker särskilt på råvaror, men också på jordbruksproduktion - ingen kontrollerar demografiska flöden, vars balans kullkastas i full fart och på vår bekostnad, det vet alla, men ingen kontrollerar heller det kulturella flödet, för vi har sannolikt inga bättre allierade än våra arabiska och afrikanska partner för att motstå det man slarvigt kallar internationaliseringen, och som till mycket stor del förefaller mig vara en amerikanisering av världen.
Våra nationer kommer under nästa sekel att vara stormakter, beroende på om de tagit itu med Medelhavspartnerskapets prövning.
Det är onödigt att säga att vi är pessimistiska i det hänseendet.
Till att börja med för att denna grundläggande dimension hankar sig fram i håglöshet och talens anpassade vaga förhoppningar, vilket den bleka - mycket bleka - Barcelonaprocessen vittnar om, ett miserabelt alibi för vår inneboende likgiltighet.
Pessimism också för att vår Atlantpartner, Amerikas förenta stater, fullständigt förstått att det inte finns något bättre sätt att lägga Europa under sig än att kapa de givande förbindelser Europa kan ha med sina grannländer kring Medelhavet och därför bemödar sig att på båda sidor om Medelhavet bygga upp en dunkel men effektiv mur.
Händelser som Gulfkriget, utfrysningen av Libyen, och till och med av Syrien, som Washington så skickligt tvingat oss till, är bara några av de senaste illustrationerna.
Pessimism slutligen för att Europa är alltför delat på denna punkt.
Alltför många stater, särskilt staterna i norra Europa, föredrar Atlantförbindelsen framför förbindelsen Europa-Arabländerna och Europa-Afrika, vilket det successiva övergivandet av den s.k.
Lomépolitiken och blodbristen i Medelhavspolitiken vittnar om.
Kort sagt, i denna fråga liksom andra återstår bara nationerna, med Frankrike i främsta ledet, som förblir den största makten kring Medelhavet för att genom sin arabpolitik och sin politik för de fransktalande försöka anta denna enorma utmaning.
Frankrike kommer kanske att göra det ensamt, men det blir till förmån för hela Europa.
