# ID: svediakorp-gov398274
# author: McCartin (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 445
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag välkomnar denna åtgärd.
Ur administrativ synpunkt är formaliseringen bra.
Men när vi tänker på det är penningbeloppet ganska litet - 27 miljoner euro över en sexårsperiod.
Med tanke på jordbruksbudgetens storlek och att den når ut till varje skrymsle och vrå i EU är det en relativt liten summa pengar.
Därför välkomnar jag det faktum att merparten snarare kommer att användas till 50 procent än till 75 procent.
Ju mer av det som används till en procentsats upp till 50 procent desto längre går pengarna och desto större blir effekten.
Den gemensamma jordbrukspolitiken får mycket kritik.
En av de saker som inte allmänt har förståtts är hur viktig denna politik är ur social synpunkt: faktum är att den gemensamma jordbrukspolitiken har hållit kvar den befolkning och stött de samhällen i social mening som annars inte skulle ha överlevt.
Det gäller framför allt för länderna i de yttersta randområdena såsom Irland, Grekland, Spanien och Portugal där samhällen som skulle ha försvunnit har fått stöd och hållits kvar, om inte för alltid så säkert fram till en förändring av den ekonomiska miljön och tills de nya teknikerna anländer.
Den långsiktiga effekten av den gemensamma jordbrukspolitiken i den meningen kommer att bli större än folk ofta har föreställt sig.
Jag kan inte hitta något fel i fråga om det sätt på vilket kommissionen har samverkat med jordbruksindustrin under åren.
Från min erfarenhet sett har Europeiska kommissionen mer ställt upp med representationer och informationsutbyte med jordbruksindustrin än de flesta jordbruksdepartement i de flesta medlemsstater.
Kommissionen lärde medlemsstaterna under åren hur de kunde ställa upp trots mycket begränsade resurser.
Men ett nytt tryck har uppstått på grund av konsumenternas oro för nya processer och system vid livsmedelsproduktion.
Det måste förklaras inte bara för jordbrukarna utan också för konsumenterna.
Det finns en stor mytologi om vad som är säkert och inte säkert.
Vi har en mycket viktig uppgift med att förklara hur hela produktionssystemet fungerar för Europas konsumenter och konsumenterna utanför EU, som kommer att köpa våra livsmedel.
Det är viktigt att vi använder så mycket resurser som möjligt för detta.
Den sista punkten som jag vill framföra är att på grund av detta tryck kommer vi att få en reaktion från jordbrukarna.
Allt eftersom vi oundvikligen drar ner en del stöd under utvidgningen och samtidigt vidmakthåller trycket att skydda miljö och konsumenter, kommer det då att bli slitningar mellan producenterna och den europeiska förvaltningen.
Att rösta fram så många resurser som möjligt för goda förbindelser är en klok politik.
