# ID: svediakorp-gov398245
# author: Markov (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 353
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I förslaget till lagstiftningsresolution godkänner parlamentet ECB: s rekommendationer till rådet om att anta en förordning om inkrävandet av ytterligare valutareserver.
Som motivering nämns, för det första: Detta föreskrivs i fördraget.
Om detta ej tillämpas genom förordning skulle detta kunna tolkas som oenighet mellan ECB och rådet.
För det andra: ECB: s nödvändiga ekonomiska oberoende skall stärkas.
För det tredje: ökad trovärdighet för instrumentet för valutainterventionerna samt främjande av ECB: s förmåga att reagera på olika scenarier.
Naturligtvis finns det ingenting att invända mot en strukturell förbättring av den ekonomiska situationen för ECB.
Men frågan är bara om problemet löses på sikt genom att mer pengar skjuts till utifrån.
För att kunna avgöra det skulle man åtminstone behöva diskutera följande frågor först:
För det första: Är det meningsfullt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att driva en så restriktiv penningpolitik som ECB gör, mer restriktiv än Europeiska utvecklingsfonden?
För det andra: Strider inte höjningen av räntesatserna för återfinansiering över marginalen och inlåning, vilken gäller från och med 9 februari 2000, mot konjunkturutvecklingen?
För det tredje: Är det inte bestämdare åtgärder för en varaktig sänkning av arbetslösheten som är det mest beprövade sättet att garantera en stabil prisutveckling?
För det fjärde: Borde det inte vid sidan av en utbudsorienterad ekonomisk politik ges mera tyngd åt en ekonomisk politik där man ser till efterfrågan - dvs. stärkande av den europeiska inre marknaden med hjälp av reducerade primärskattesatser för medlemsstaterna?
För det femte: Är det fel att anta att fastställandet av växelkursen vid införandet av euron snarare motsvarade ett politiskt önsketänkande än en ekonomisk realitet?
För det sjätte: Vilka är de konkreta orsakerna till att ECB förmodas redovisa förlust för 1999?
Svaren på dessa frågor ger vid handen att vår grupp inte kan rösta för detta resolutionsförslag.
Inte därför att ECB förfogar över för små valutareserver, utan därför att den är strukturellt felaktigt uppbyggd och därmed ständigt kommer att beklaga dessa likviditetsproblem.
