# ID: svediakorp-gov398120
# author: Thomas-Mauro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 943
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Det årliga betänkandet om respekt för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen är vanligtvis tillfället för politiskt riktiga men ganska hemska överdrifter.
Anhängarna av den liberala ideologin förlorar aldrig tillfället göra upp en förteckning över krav, alla lika befängda, allt hänsynsfullt presenterat i fina ord.
Kanske är det så själva som man vill ha det i förfarandet.
Årgången 2000 undgår tyvärr inte denna märkliga tradition.
Från rösträtten för medborgare utanför gemenskapen i kommunala och europeiska val till standardisering av förfarandet för asylrätt på unionens territorium och rakt igenom frågan om " lika rättigheter mellan homosexuella par och den traditionella familjen ", inget glömdes, med som extraförmån, den eviga önskan att plocka på sig nya befogenheter till gagn för Bryssel.
I egenskap av ledamot av utskottet för kvinnors rättigheter skall jag nöja mig med att kräva jämställdhet mellan män och kvinnor å ena sidan och för familjen å andra sidan.
Om diskrimineringen mellan män och kvinnor, exempelvis löneskillnader, består är det oacceptabelt att man ställer män och kvinnor som motsats, något som alltför ofta vissa feministiska organisationer gör, skulle vara ofruktbart och farligt för de sociala gruppernas samhörighet.
Följaktligen förkastar vi kategoriskt all politik för kvotering och positiv diskriminering, banala idéer i politiskt korrekta debatter.
En sådan politik skulle i själva verket spegla, som vi fick tillfälle att framföra i Bryssel den 1 mars i år, ett djupt förakt för kvinnor: det är inte genom ett robotartat spel om en obetydlig kvotering som en kvinna skall tillträda politiska eller administrativa ämbeten, utan genom att man erkänner hennes meriter och kompetens.
Kvinnan har en särskild roll att spela i samhället: familjerollen, viktig för födandet av nya generationer som är absolut nödvändiga för samhällets överlevnad, rollen som uppfostrare av unga generationer, ekonomisk roll, såväl som husmor men även inom familjeföretag (företag, affärer, små och medelstora företag).
Denna roll är under alltför lång tid undervärderad men har en mycket viktig betydelse.
Detta innebär å ena sidan att ge en solid status till kvinnor som är gifta med egenföretagare och som deltar i familjeföretaget, å andra sidan att erkänna husmoderns ekonomiska och sociala roll.
Detta leder till slut till att kvinnan ges möjlighet att förena familjeliv och yrkesliv, att ge var och en möjlighet att göra ett verkligt val: hur många kvinnor som är tvungna till uppoffringar på grund av ekonomiska villkor har bara två barn, trots att de skulle önska ett tredje?
Hur många är tvungna att ägna mer tid åt yrkeslivet än de skulle önska?
En sådan politik skulle kräva att man satsar allt på familjen.
Men familjen får i detta betänkande utstå en regelrätt attack som är lika farlig.
I den krävs " lika rättigheter mellan homosexuella par och traditionella familjer " medan man glömmer familjens viktiga roll för samhällsgruppernas samhörighet.
Så att man inte missförstår: var och en lever det privatliv som man önskar, det skall inte kunna vara fråga om sängkammarpolis.
De homosexuella paren i sig är dock till ingen nytta för samhället, de är improduktiva och kan bara generera improduktivitet i samhället; samhället behöver således inte erkänna dem och bevilja dem rättigheter: det bör ignorera dem.
Familjen å andra sidan är basgemenskapen i samhället och säkerställer dess stabilitet.
Dess allmännytta är att skapa en miljö som är så stabil som möjligt för nya generationer, deras fostran och följaktligen för mänsklighetens beständighet.
Med hjälp av en hel del europeiska resolutioner, förbereder somliga med press från kravgrupper redan ett erkännande av rätten för homosexuella par att adoptera barn.
Tänk er vilken psykisk utveckling barn skulle få med två pappor och ingen mamma eller två mammor men ingen far?
Ett barn behöver för sin utveckling en pappa och en mamma och en stabil familjemiljö.
Inför kunskapen om döden har vi skyldighet att vittna om kunskapen om livet.
Vi har en hög tanke om värdighet hos människan, hos alla människor, utan diskriminering, från befruktningen till den naturliga döden.
Detta kräver att människan lämnar den materialistiska och individualistiska visionen och betänker det i varje varelse finns en okränkbar del, grunden för dess värdighet.
Bara på detta villkor kan vi med kraft och sammanhållning förbjuda mänsklig kloning eller de diskrimineringar som sker på grund av genetiskt arv, diskrimineringar där alltför ofta offren, i bästa syftes namn, är de med kromosomrubbningar.
Det är bara till det priset som vi kan bryta det oacceptabla hyckleriet, som gör det möjligt för oss att samtala i lugn och ro om mänskliga rättigheter medan vi tar avstånd från ett ekonomiskt och kommersiellt system som i doktrinens namn för frihandel, uppmuntrar till utnyttjande av barn i otaliga länder i tredje världen.
På så sätt kan vi frigöra oss från en politik för minoriteter, arv om individualistiska åsikter som hotar samhällsfreden, om en ideologi för minoriteter, nya uttryck för klasskampen som inte tar hänsyn till den starka mänskliga familjeenheten utan i stället vill upprätta konstlade uppdelningar grundade på rastillhörighet, sexuella vanor, ålder eller etnisk grupp och för var och en bland dem kräva särskilda rättigheter.
Människan är varken ett försäkringskassenummer eller en bricka i det sociala eller ekonomiska spelet som kan manipuleras enligt önskan eller kan kastas efter användning.
Det gäller mer än detta: varje människa är ett okränkbart väsen.
