# ID: svediakorp-gov397928
# author: Byrne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 473
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag är rädd att det som Graefe zu Baringdorf har sagt avslöjar ett missförstånd i frågan.
För det första, den överenskommelse som nåddes med rådet beträffande nedkortningen av prosatexten är en sak som kommer att behandlas automatiskt i enlighet med denna överenskommelse, som jag nyss redogjorde för.
För det andra, angående frågan om kommittéförfarande, kan jag bara upprepa vad jag har sagt, vilket är att det i varje grundläggande lagstiftningstext som bemyndigar kommissionen att ändra den texten med ett kommittéförfarande, måste det i själva texten fastställas vilket förfarande som skall användas.
Vad Graefe zu Baringdorf föreslår i sitt ändringsförslag är att ge en valmöjlighet att behandla saken i varje enskilt fall från fall till fall, vilket innebär att den text som skall ändras kommer att hänvisa till artikel 17, men att det i artikel 17 kommer att finnas en möjlighet att välja om artikel 7 eller artikel 8 i beslut 1999 / 468 skall gälla; detta innebär att någon - det vill säga kommissionen - i dessa fall måste bestämma vilken av de två artiklarna som är den lämpliga, beroende på om det rör sig om medbeslutande eller inte.
Jag vill påstå att detta är olämpligt, för det tilldelar i själva verket kommissionen en befogenhet att besluta om saken som om den var på dess bord, i stället för att göra det möjligt för läsaren att rådfråga texten - den grundläggande texten - i alla de fall då kommissionen är bemyndigad att ändra en bestämmelse med ett kommittéförfarande och att hänvisa till denna grundläggande text.
Av denna text kommer det tydligt att framgå vilket kommittéförfarande som är lämpligt att använda: om det är artikel 17 i den version som föreslås av kommissionen, som gäller för alla omständigheter i detta direktiv, eller artikel 17 a, som inbegriper kommittéförfarandets granskningsförfarande och som är lämpligt för de omständigheter som föreskrivs i artikel 3 - det vill säga vid en ytterligare förlängning av tidsfristen efter den 31 december 2000 och när kommissionen kan förlänga den för en ytterligare period, i enlighet med vad vi har diskuterat.
Det klargör situationen.
Det gör att varken kommissionen eller någon annan ställs inför några valmöjligheter.
Det gör det klart för alla som läser texten vilket förfarande som är lämpligt för att styra just den aktuella situationen.
Jag beklagar att jag inte kan göra det tydligare, och jag beklagar att jag inte kan gå med på er begäran: Jag skulle vilja be er igen, i ljuset av vad jag har sagt om att ställa mig själv till förfogande för ert utskott, att diskutera interaktionen mellan 152 och 37 och att allvarligt överväga att själva dra tillbaka ändringsförslaget.
