# ID: svediakorp-gov397890
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,793
# sentences: 81
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Fru talman!
I slutet av denna ytterst intressanta debatt bör jag kanske förklara uppdelningen, fördelningen av arbetet från kommissionens sida.
Jag har för avsikt att i första hand behandla Malmströms och Belders betänkanden, och min kollega, kommissionär Vitorino, kommer att behandla de två andra viktiga betänkandena, även om vi självklart kommer att överlappa varandra på vissa punkter.
Tillåt mig att börja med Malmströms betänkande.
Jag tycker att det första årliga betänkandet från det nya Europaparlamentet är grundligt och lägligt.
Läglig eftersom jag hoppas att den likaledes nya kommissionen före sommaruppehållet kommer att anta ett meddelande om mänskliga rättigheter i den externa politiken.
Det kommer att omfatta många av områdena i betänkandet, och alla Europaparlamentets rekommendationer utgör ett oerhört betydelsefullt bidrag till vårt arbete.
Jag kan inte svara på alla punkter i betänkandet i detta skede.
I stället kommer jag att arbeta vidare med dem, inbegripet diskussioner med Europaparlamentet, under de kommande månaderna, så att vi får meddelandet såsom vi vill ha det och så att det speglar de viktiga argumenten i detta betänkande.
Jag skall inledningsvis koncentrera mig på kvinnors och barns rättigheter, eftersom föredraganden har valt att rikta in sig på dessa viktiga frågor.
Det är ett lägligt val, med tanke på handlingsplattformen fem år efter Beijingkonferensen i år i FN: s Generalförsamling i New York.
I Beijing bekräftades att kvinnors rättigheter är allmänna mänskliga rättigheter och att kvinnor har en central roll att spela när det gäller att bygga demokratiska och rättvisa samhällen.
Detta avspeglas i det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter.
Kvinnor inkluderas uttryckligen som en målgrupp för stöd.
Åtgärderna omfattar en lång rad av frågor, från kvinnors deltagande i beslutsfattande på Balkan till stöd för kvinnliga hemarbetare i Elfenbenskusten.
Frågor som till exempel våld mot kvinnor har med rätta beskrivits som frågor om mänskliga rättigheter.
Som sådana bör de ges ett kraftigt stöd som en väsentlig del av vår utrikespolitik och vårt utvecklingsbistånd.
I Malmströms betänkande tas en del av den nakna sanningen om det våld som begås mot kvinnor i många former och på många nivåer i samhället upp.
Från våldtäktens fasor till könsstympning, från hemmet till fängelsecellen.
Våra program Daphne och Stop utgör stöttepelarna i kommissionens svar.
Med Daphne har vi stött informations- och erfarenhetsutbyte mellan icke-statliga organisationer och medlemsstater genom fler än 100 transnationella projekt.
Ett nytt Daphne-program för 2000-2003 antogs i december 1999 med en budget på 5 miljoner euro per år.
Som svar på en resolution från Europaparlamentet 1997 har kommissionen genomfört en kampanj för ökad medvetenhet om våld i hemmen i medlemsstaterna.
Vi bör använda vad vi lär oss under sådana kampanjer och dela den kunskapen med ansökarländerna, kanske inom ramen för Daphne.
Jag noterar det som sägs i betänkandet om det förfärliga bruket av könsstympning och om bristen på information om denna sedvänja.
Vi kommer i kommissionen att undersöka sätt på vilka vi kan bidra till att finna en lösning.
Kommissionen arbetar också tillsammans med andra för att stoppa den avskyvärda kvinnohandeln, som har tilltagit under de senaste åren.
1998 utarbetade vi ett meddelande om detta.
Tyngdpunkten då lades på förebyggande, forskning, upprätthållande av lag och ordning, kraftiga domar mot handlare samt stöd till offer.
Vi arbetar med detta, som de ärade medlemmarna känner till, tillsammans med icke-statliga organisationer, OSSE och kandidatländerna.
Vad beträffar barns rättigheter, har vi genom Stop-programmet medfinansierat 67 projekt som hör samman med handel och sexuellt utnyttjande av barn, och programmet har en budget på 6,5 miljoner euro för de första fem åren.
Ett nytt Stop-program är planerat att starta från och med i år, och det kommer att vara öppet för ansökarländer.
Om jag går vidare till mer allmänna frågor, nämnde jag det kommande meddelandet om mänskliga rättigheter och yttre förbindelser.
Mitt mål är att införa ett effektivare och mer sammanhängande synsätt på strategier och utgifter samt, i synnerhet, att förbättra förvaltningen av våra program på detta område.
Projekt som avser mänskliga rättigheter skiljer sig väldigt mycket från projekt som är avsedda för att bygga broar eller förbättra den grundläggande undervisningen.
Icke-statliga organisationer och partner i det civila samhället är nödvändiga för deras genomförande.
Projekten genomförs ofta under känsliga eller farliga förhållanden på fältet.
De som genomför projekten kan till och med få se sina egna rättigheter hotas, vilket utan tvekan är anledningen till att icke-statliga organisationer ofta känner sig en smula sårade av att de måste ge kommissionen en skolåda full med kvitton så snart de återvänder till kontoret.
Europeiska unionens budgetförfaranden, inklusive budgetförordningen, är, milt uttryckt, inte särskilt vänliga mot icke-statliga organisationer, vilket gör att frågan dyker upp: Bör vi sluta med att ge pengar till icke-statliga organisationer, eller bör vi ändra våra förfaranden?
Det förstnämnda är helt klart lika omöjligt som det skulle vara fullständigt oönskat.
Vi skulle inte kunna arbeta utan icke-statliga organisationer.
Att reformera våra förfaranden, av vilka många fastställdes av medlemsstaterna i en tid när icke-statliga organisationer nätt och jämnt existerade, kommer att ta tid, men vi arbetar på det, inte minst som en del av det övergripande reformpaketet.
Vi kommer tyvärr inte att få se en ändring över natten.
Detta leder in mig på budgeten och parlamentets förslag till en gemensam förklaring om årliga ökningar av utgifterna för mänskliga rättigheter.
Budgetens storlek kan inte skiljas från frågan om vår förmåga att förvalta den.
Annars kommer vi att ge allt för många löften som vi helt enkelt inte kan uppfylla; och när det gäller stöd till icke-statliga organisationer rör man sig ofta med små marginaler.
Brutna löften kan snabbt leda till konkurs.
Vi har ett antal eftersläpande projekt att slutföra, och vi har i det förflutna inte använt hela budgeten för mänskliga rättigheter, så jag skulle få det mycket svårt att försvara en ökning av utgifterna innan vi har fått ordning på detta.
Men jag vill klargöra en sak: Jag skulle så snart som möjligt vilja se att vi använder varje penny, vilket skulle göra det möjligt för oss att försvara att vi använder ännu mer.
Möjligheten att inrätta en byrå för mänskliga rättigheter, i enlighet med vad som förutsades i Wien och Köln, skulle kunna hjälpa oss här.
Jag anser att en sådan byrå bör vara operativ, inte rådgivande.
Jag kommer att utforska detta i meddelandet.
Potentialen för en byrå bör dessutom beaktas inom ramen för mer omfattande reformer av vårt externa bistånd och utåtriktningen som helhet.
Jag går nu över till de frågor som togs upp i Belders betänkande, som är ett svar på kommissionens meddelande om bekämpning av rasism, främlingsfientlighet och antisemitism i kandidatländerna.
Jag svarar på detta för egen räkning och för min kollega, kommissionär Verheugens, räkning.
Jag skulle vilja gratulera författarna till detta uttömmande betänkande.
Förvisso kritiseras i betänkandet bristen på konkreta förslag i kommissionens meddelande, men jag skulle vilja påpeka att meddelandet antogs efter kollegiets avgång i mars 1999, när kommissionen, milt uttryckt, inte hade särskilt goda förutsättningar att utarbeta nya förslag.
Jag hoppas att mitt svar kommer att ge en fingervisning om framtiden.
Kampen mot rasismen är en väsentlig del av unionens politik för mänskliga rättigheter och av föranslutningsstrategin.
Denna har två huvuddelar: kandidatländernas antagande och genomförande av gemenskapens acquis, inbegripet 1996 års Gemensamma aktion mot rasism och främlingsfientlighet, 1951 års Genèvekonvention och 1967 års New York-protokoll om asylsökande och flyktingar, samt en effektiv användning av våra samarbetsprogram.
Lagstiftningens förenlighet med avseende på minoriteter tas upp under granskningsförfarandet och under bilaterala diskussioner, liksom i associeringskommittéer.
Vi har till exempel sett närmare på språklagar i Litauen, Estland och Slovakien, ett ämne som har tagits upp under debatterna, samt på lagstiftning om romerna i Republiken Tjeckien och i Slovakien.
Dessa diskussioner har lett till konkreta resultat.
I den andra delen, våra samarbetsprogram, inbegrips de nationella Phare-programmen, Phares demokratiprogram och Meda-programmet.
I Phare har reformen av polis-, brottmåls- och asylsystemen getts hög prioritet, i linje med föredragandens förslag.
Denna reform hjälper till att få till stånd de nödvändiga attitydförändringarna inom olika institutioner.
Även målet att öka polisernas medvetenhet om rasism och främlingsfientlighet har inbegripits inom ramen för den europeiska läroplanen för utbildning av poliser i Central- och Östeuropa.
Vi kommer att fortsätta med sådana åtgärder.
Vi håller också dörren öppen för att utöka dem, om tillfälle ges.
Ett centralt mål som är gemensamt för Malmströms och Belders betänkanden är behovet att bygga vidare på våra förbindelser med icke-statliga organisationer i kandidatländerna.
Målet med det nya Access-programmet, som ersätter Lien- och partnerskapsprogrammen, är att stärka det civila samhället.
Avslutningsvis, angående romerna, vars situation har tagits upp av flera talare, strävar kommissionen efter att göra sitt stöd till romerska grupper mer sammanhängande.
Vi har för avsikt att delta i det möte som det europeiska övervakningscentrumet skall anordna, till vilket Europaparlamentets företrädare är inbjudna - ett möte som hålls för att stimulera idéer som skall förbättra Europeiska unionens hjälp till romerska grupper.
Dessa betänkanden omfattar oerhört viktiga frågor.
Det rör sig om frågor av allt större intresse för Europeiska unionens medborgare, eftersom de i medierna dagligen blir överösta med mängder av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som kan äga rum i Kaukasus, i Colombia, på Balkan, i Sierra Leone, i Kina och så vidare.
Jag ser fram mot att Europeiska unionen tar upp dessa kränkningar i FN: s kommission om mänskliga rättigheter i Genève, vars möte jag kommer att närvara vid den 27 mars.
Jag är tacksam mot parlamentet för dess lägliga bidrag.
Kommissionen och parlamentet har goda förutsättningar att arbeta tillsammans när det gäller mänskliga rättigheter.
Vi har goda förutsättningar att visa vägen för andra.
Jag ser särskilt fram mot att arbeta tillsammans med ledamöter från detta parlament för att se till att det meddelande som vi utarbetar senare i år blir en intellektuell och politisk ledstjärna i denna fråga och att det lyser upp vägen för diskussioner om dessa grundläggande frågor för icke-statliga organisationer, parlamentariker och andra.
