# ID: svediakorp-gov397798
# author: Ceyhun (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 278
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det årliga betänkandet om ämnena mänskliga rättigheter, rasism och främlingsfientlighet utgör det bästa tillfället för ett kritiskt eller rättare sagt självkritiskt förhållningssätt för vår kammare gentemot länderna inom Europeiska unionen.
Av detta kan egentligen ansökarländerna och deras ledamöter - särskilt tänker jag här på vissa ledamöter i det turkiska parlamentet - lära sig en hel del, hur oberoende till exempel företrädarna för folket agerar och måste agera när det gäller mänskliga rättigheter i det egna landet.
Vi måste emellertid medge att det fortfarande finns saker att göra här hemma.
Det räcker inte att utöva självkritik.
Det hedrar oss, men är inte i sig tillräckligt.
När vi i våra betänkanden fördömer tortyrfall och grym behandling av gripna och fängslade personer av ordningsmakten eller fängelsepersonal måste vi tillstå att det intill i dag från ansvarigt håll har vidtagits relativt begränsade ansträngningar.
Det gäller även behandlingen i en del fall av flyktingar i vissa unionsländer.
Hur länge kommer vi att fortsätta med att debattera omständigheterna i många fängelser såsom ett välkänt men intill i dag oreglerat problem?
Handlar det om att vi skall vinna människorna som befinner sig i fängelserna för vårt samhälle, så måste vi medge att de europeiska fängelserna för närvarande i allmänhet inte är särskilt väl ägnade för denna uppgift.
Vi kritiserar med rätta kränkningarna av människor samt diskriminering i ansökarländerna, t.ex. i Turkiet och vissa östeuropeiska länder, när det gäller romer och andra minoriteter, men just därför måste vi själva agera förebildligt vad gäller kränkningar av människor i Europeiska unionen.
Därmed säger jag tack för mig.
