# ID: svediakorp-gov397797
# author: Di Pietro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 354
# sentences: 7
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Jag tar till orda för att förklara skälen till att jag röstat emot och för att uttrycka min förvåning inför två frågor som införts i resolutionen på begäran av vissa parlamentsledamöter som enligt mitt förmenande tar tillfället i akt att utnyttja Europaparlamentets trovärdighet för att föra fram partsintressen som strider mot vad gemenskapen i stort anser och framför allt mot vad som är den allmänna uppfattningen i Italien.
Jag tänker, herr talman, på punkt 38 och på punkterna 41 och 42 i Haarderbetänkandet.
Med punkt 38, som för övrigt återges i försämrad form i ändringsförslag 22, och som lagts fram i kammaren i dag, så vill man, i syfte att garantera domarens opartiskhet, tvinga Italien - vem vet varför just bara Italien - att tillämpa, inte den åtskillnad mellan dömande och politisk makt som vi lärt av Montesquieu, utan en åtskillnad inom rättssystemets ram mellan den undersökande och den dömande makten.
Slutsatsen av detta absurda resonemang är att den som, i dag, så som sker i Italien, är en del av den rättskipande makten i egenskap av undersökande myndighet, i framtiden kommer att bli helt beroende av den verkställande myndigheten, med den reella risken - detta är sant - att undersökningar om korruption, om missbruk av den politiska makten, inte kommer att kunna genomföras på ett seriöst vis.
I anslutning till punkterna 41 och 42 vill jag uttrycka min uppskattning av tanken att ingen medborgare, inte ens de manliga arvingarna till före detta regenter, kan berövas rätten att återvända till sitt eget land, men jag är förvånad över att detta bara skall gälla Italien och Österrike: det finns andra stater inom gemenskapen som har regenter och barn till regenter som befinner sig i utlandet.
Att bestämma en period på högst sex månader inom vilken sanktioner skall införas verkar, framför allt när det gäller Italien, stå i strid med den italienska konstitutionen, enligt vilken det krävs just en konstitutionell lösning.
