# ID: svediakorp-gov397792
# author: Krarup (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 388
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag är tvungen att förstöra den goda stämningen här i salen, för mina erfarenheter, efter 25 års dryftande och analyserande av de mänskliga rättigheterna, visar att goda avsikter i kombination med en enorm okunnighet om verkligheten leder till förskräckliga resultat, eller som man i Danmark brukar säga: " Alla pratar om vädret, men ingen gör något åt det. "
Det handlar inte så mycket om vad man säger, för ju längre man talar om de mänskliga rättigheterna, desto kraftigare blir kränkningarna.
Jag vill ta upp tre olika punkter.
För det första håller jag helt med min landsman Haarder, föredragande av betänkandet, då han säger att vi måste ställa samma krav på oss själva om minoritetsskydd som på kandidatländerna.
Det borde EU: s institutioner ha tänkt på 1991-1992, då man i strid mot rådande bestämmelser om minoritetsskydd godkände först Slovenien och sedan Kroatien och därigenom gav bränsle åt den eld som senare förde till Balkankatastrofen.
Den andra punkten hör samman med gårdagens debatt.
Om man insisterar på att stadgan om de mänskliga rättigheterna skall skrivas in i EU: s författning - i EU: s fördrag - skulle det inte bara leda till enorma och oöverstigliga problem ur författningssynpunkt, i synnerhet i ett land som Danmark, utan även omvandla EU: s fördrag till en riktig författning med grundläggande rättigheter.
Man brukar säga att ju fler rättigheter vi har, desto bättre, men rättigheterna är en del av ett komplicerat spel.
Resultatet av en EU-stadga skulle bli ett oändligt komplicerat juridiskt och författningsrättsligt moras.
Vilken är den beslutande instansen?
Är rättigheterna enligt konventionen om de mänskliga rättigheterna viktigare än EU: s stadga?
Är den i sin tur viktigare än de nationella författningarna?
Det är en fråga som är meningslös att ställa.
Den tredje punkten slutligen är en komplimang till föredragande Haarder.
Det är med tillfredsställelse och stort intresse jag kan konstatera att den kollektiva rätten till fackföreningar har lyfts fram i punkt 61.
Däremot har Haarders gamla käpphäst om den enskildes rätt att stå utanför fackföreningar inte tagits upp som en rekommendation.
Jag gratulerar Haarder till den nya politiska insikt som kommer till uttryck här.
