# ID: svediakorp-gov397770
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 733
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


- (DA) Herr talman!
Jag ställer mig helt bakom rådets uttalande om att Genèvekonventionen har inneburit en mycket viktig etapp i utvecklingen av lagstiftningen på det humanitära området.
Jag håller också med om att konventionen är lika oumbärlig i dag som den var för 50 år sedan.
Låt mig ta tillfället i akt och uttrycka mitt erkännande av de omfattande humanitära insatser som det internationella Röda korset och andra organisationer gör, både genom att sprida kunskap om de humanitära principerna som de kommer till uttryck i Genèvekonventionen, och genom att hjälpa krigsoffer i hela världen.
Enligt min uppfattning är det i dag huvudsakligen två problem som har samband med Genèvekonventionen.
För det första finns det en klyfta mellan principerna och efterlevnaden av dessa, och för det andra finns det viktiga omständigheter som inte täcks av konventionen.
Låt mig få illustrera den ständigt ökande klyftan mellan de principer som konventionen innehåller och efterlevnaden av dessa, genom att nämna att tio gånger fler civila än soldater har dödats i olika konflikter under de senaste tio åren.
Förhållandet var i princip det omvända under första världskriget.
Den ökande klyftan mellan principerna och deras efterlevnad anser jag beror på att krigens karaktär har förändrats de senaste 50 åren.
Allt fler krig utkämpas på anarkistiska villkor där stabila strukturer saknas och där de krigsdrabbade områdena inte kontrolleras av någon regering.
Världen har också blivit vittne till ett växande antal krig, där vapnen medvetet har riktats mot civila, och där syftet med kriget har varit att utplåna vissa samhällsgrupper.
I sådana situationer välkomnas naturligtvis inte humanitärt bistånd till offren, och världen ställs inför ett fruktansvärt dilemma.
Det andra problemet är att Genèvekonventionen inte i tillräcklig utsträckning tar upp de humanitära aktörernas verksamhet.
Även om Genèvekonventionen innehåller bestämmelser om rätten att ge humanitärt bistånd i krissituationer har det fastställts att denna rätt förutsätter ett samtycke från regeringen i landet i fråga.
Det gäller i synnerhet då det rör sig om interna konflikter.
Principen om tillträde av humanitära skäl eller det internationella samfundets rätt att bistå och skydda de nödställda, om en stat saknar förmåga - eller inte är villig - att själv göra detta, har därför inte en universell tillämpning.
Det innebär en grov kränkning av den humanitära principen och kan vara en ödesdiger brist med många krigsoffer på sitt samvete.
Frågan om tillträdet för humanitära organisationer var det främsta syftet med mitt besök i Tjetjenien i början av februari.
En viktig fråga är enligt min uppfattning i dag, i vilken utsträckning förhållandena kräver en granskning av Genèvekonventionen och på vilket sätt.
Jag anser att det finns två möjligheter som inte behöver utesluta varandra.
Den första innebär en ändring av konventionen, så att den kan möta nutidens kriser på ett bättre sätt, till exempel genom att rätten att lämna humanitärt bistånd till nödställda fastslås.
Den andra möjligheten är att säkerställa att de humanitära principer som fastslås i Genèvekonventionen efterlevs i praktiken, till exempel genom att mekanismerna för handhavandet av dessa förbättras.
Det första alternativet, att ta upp konventionens innehåll till förnyad prövning för att täppa till alla luckor, är ett komplicerat och riskfyllt alternativ.
Komplicerat för att krigföringen ständigt ändrar karaktär och riskabelt, för om konventionen blir föremål för nya förhandlingar kan det inte uteslutas att det innebär att man inte uppnår någon ny enighet.
Men låt mig tydligt få påpeka att jag helhjärtat stöder fastslåendet av principen om tillträde av humanitära skäl i alla situationer och ett stärkande av de nödlidandes rätt att ta emot humanitärt bistånd.
Vad det andra alternativet beträffar, att säkerställa en bättre efterlevnad av de redan befintliga principerna, anser jag att en rättslig förföljelse av lagöverträdarna är en av de mest löftesrika möjligheterna som därför bör fullföljas.
Staternas skyldighet att rättsligen förfölja krigsförbrytare har fastslagits i Genèvekonventionen, men det räcker uppenbarligen inte med det.
Jag ställer mig därför helhjärtat bakom kravet på en snabb ratificering av stadgan för ICC, den internationella brottmålsdomstolen.
Ett sådant har också framförts under dagens debatt.
Jag som företrädare för kommissionen stöder tanken på ett samarbete för att kunna lösa den uppgiften och förvandla detta till en rättslig realitet.
