# ID: svediakorp-gov397768
# author: Brok (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 757
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kolleger!
De mänskliga rättigheterna är individuella rättigheter vilka i form av icke statliga och oförytterliga rättigheter eller normer har vunnit insteg i nationella författningar och folkrättsliga avtal.
De omfattar personliga och politiska friheter liksom sociala och ekonomiska rättigheter.
Idén med mänskliga rättigheter är en av de mest upphöjda idéerna som mänskligheten någonsin frambringat och uppstod ur erfarenheterna från koncentrationsläger och Gulag under förra århundradet.
De mänskliga rättigheterna angår människan som en varelse med känslor och gör henne medveten om hennes värdighet, unika natur, hennes frihet och jämlikhet med alla andra människor.
Utbredningen av denna idé visar på denna människobilds starka strålkraft, omsorgen om människans värdighet är kärnan i varje politik som rör mänskliga rättigheter.
Femtio år efter den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna befinner sig anspråken och verkligheten fortfarande långt ifrån varandra.
Förvisso lever fler människor än någonsin i demokratiska system och medvetandet om de mänskliga rättigheterna har blivit större, dock i stort är genomförandet och iakttagandet av dem över hela världen inte alls tillfredsställande.
Att de mänskliga rättigheterna iakttas är inte bara av stor vikt av moraliska skäl, utan också av politiska.
Politiska fångar, kränkning av de mest grundläggande rättigheterna för kvinnor, barnsoldater, det alltför stora antalet fattiga som tvingas leva under existensminimum, ekonomisk exploatering, miljöförstöring som leder till att många människors försörjning faller bort, massakrer mot civila i väpnade konflikter är bara några exempel.
Vi befinner oss i en ond cirkel.
Ekonomisk framgång kan inte på sikt upprätthållas utan respekt för de mänskliga rättigheterna och utan garantier för en rätts- och författningsstat.
Där man bryter mot de mänskliga rättigheterna hotar inte bara ofred, utan även ekonomiskt och socialt förfall.
På de ställen där utvecklingsspiralen går utför minskar också respekten för de mänskliga rättigheterna.
Att värna de mänskliga rättigheterna är av grundläggande betydelse för att förebygga konflikter och stärka freden.
Den som i dag sparkar på de mänskliga rättigheterna lägger grunden till nya konflikter i morgon.
Regeringar underkastade en demokratisk kontroll sörjer i regel bättre för folkets väl än andra.
I dessa länder är främjandet av demokratin det översta rättesnöret; förbundet därmed är principerna om tolerans och pluralism, men väl att märka ej en helt värderingsfri pluralism utan en pluralism som orienterar sig mot dessa mänskliga rättigheter.
Därvid gör det heller inte någon skillnad om människorna förgörs i namn av en ras eller en klass.
Det finns inget motiv för att förtrycka människor, vare sig ur ett höger- eller vänsterextremistiskt perspektiv.
I en globaliserad värld är frågan om de mänskliga rättigheterna inte längre någon inre angelägenhet.
Därför måste ett allmänt erkännande av globaliseringen av de mänskliga rättigheterna stärkas ytterligare.
Mänskliga rättigheter kan inte delas.
Universaliteten hos de mänskliga rättigheterna visar att deras förverkligande har blivit till en värdemätare på framsteg inom både de civila och kulturella aspekterna av samhälle och politik.
Europeiska unionen måste såsom global aktör i ökad utsträckning ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna genom att betona politiken för mänskliga rättigheter, både inom unionens gränser och utanför.
Unionen måste framträda som en värdegemenskap.
Den skall agera i förebyggande syfte på det utrikes- och säkerhetspolitiska området samt i utvecklingspolitiken; den skall också agera i efterhand med hjälp av sanktioner som exempelvis inställande av hjälp.
En global politik för mänskliga rättigheter är framför allt i ökande grad en central fråga för utrikespolitiken.
Dock en ansvarsfullare politik för mänskliga rättigheter måste börja här hemma.
Demokraterna, vilka orienterar sig kring de mänskliga rättigheterna och skall bära upp och förverkliga de grundläggande fri- och rättigheterna i sina författningar måste i den politiska kampen visa beredskap att inskrida mot höger- och vänsterextremism; inte på några grunder kan några kränkningar av de mänskliga rättigheterna tillåtas ske; här måste vi, tror jag, göra det klart åt alla håll att dessa mänskliga rättigheter ej kan användas för att i högre eller lägre grad ge rättfärdigande åt ett visst politiskt system, utan att det här handlar om människans individuella rättigheter, om människans värdighet och att av detta skäl inga politiska motiv som på något sätt eller i någon utvecklingsfas kränker de mänskliga rättigheterna kan accepteras.
Detta innebär alltså en sammanhållning av alla demokrater i en dylik grundläggande övertygelse gentemot varje form av extremism, inte bara åt höger utan också åt vänster.
(Applåder)
