# ID: svediakorp-gov397759
# author: Seixas da Costa (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 926
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
För några månader sedan firade vi 50-årsdagen av Genèvekonventionen om skydd för människor i situationer av väpnade konflikter.
För 50 år sedan skrev 63 länder under de fyra konventioner och två protokoll som ännu i dag utgör grunden för de internationella mänskliga rättigheterna.
Det är värt att påminna om att dessa rättsliga internationella instrument fastställdes vid en tidpunkt strax efter andra världskriget och gav uttryck för det internationella samvetets stora oro som ännu inte hade hämtat sig från konfliktens ödeläggande effekter.
Det som har hänt därefter har gett alla dem rätt som ansåg att det var viktigt att stärka rättigheterna för dem som befinner sig i krigszoner, både civila och militärer som inte är direkt berörda av konflikten.
En ny uppförandeetik kom således att krävas av de krigförande parterna för att stärka livets värde, vilket successivt befästes i det internationella regelverket på flera andra områden.
Tyvärr har verkligheten visat att konventionernas bindande karaktär och dess metoder att genomföra dem långt ifrån motsvarar de krav som ställs för de situationer som de avsåg att beskydda.
Vi fortsätter i dag att åse krigssituationer som präglas av barbari, av ett totalt förnekande av rättigheterna för de civila eller militära medborgarna som inte är indragna i striden, och många länder eller krigsstyrkor har uppvisat ett beteende som inte följer några principer utan bara präglas av sina mål.
Inte sällan ser man att civilbefolkningen är specialmål för militära operationer, antingen som terrorism eller som ett sätt att utöva politiska påtryckningar.
Å andra sidan tycks den återkommande utbrotten av vissa konflikter, främst de som gestaltar sig som inbördeskrig, tjäna som ursäkt för de allvarligaste brotten, vilka oftast skett i skydd av en bristande information utåt och ett slags brända jordens taktik genom vilken man försöker erövra segrar till vilket pris som helst, även genom folkmord.
I detta fall är det särskilt allvarligt och ännu mer chockerande med alla händelser som riktas mot de svagare sociala grupperna, vilkas försvarslöshet avslöjar den omänskliga behandling som barn och gamla får utstå, vilka i dag förekommer som främsta offer i vissa typer av konflikter, och som ibland tycks väljas som exempel.
Här kommer också frågan upp om de humanitära organisationerna, vars arbete ofta påverkas på ett oacceptabelt sätt genom krigsparternas agerande, vilka cyniskt försöker vinna tid för att ta hem sina segrar eller sätta i gång repressaliehandlingar mot de hotade befolkningarna.
Det är viktigt att fortsätta stärka dessa organisationers möjlighet att arbeta fritt, och att försvara biståndsarbetarna.
Jag skulle särskilt vilja uppmärksamma fallet med Röda korsets internationella kommitté, som för övrigt redan har tagit upp en specifik åtgärd i sina rapporter vad gäller behovet av att förbättra tillämpningsramen för Genèvekonventionen.
Och vore det inte för massmedia och den nya roll som massmedia spelar i dag i spridningen av information om konflikterna - och den chockerande natur i vissa av dem som får en mobiliserande effekt på det internationella samfundet - skulle den situation vi har i dag i vissa krigsområden vara ännu värre och strafflösheten skulle vara ännu större.
Herr talman!
Europeiska unionen som förespråkar och praktiserar en värdeordning och stolt går i spetsen i det internationella samfundet, har understrukit den stora betydelse som övervakningen av Genèvekonventionen har.
Unionen främjar, i de externa förbindelserna, dessa värden och ger ständigt uttryck för dem i sitt politiska agerande.
Vi är därför uppmärksamma på allt som bryter mot de principer som förenar oss på detta område, och vi har inte underlåtit att inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kritisera alla kränkningar som har skett.
Vi försöker i dessa fall använda oss av de instrument vi har för att utöva sådana påtryckningar som kan vara effektiva i tid och i resultat.
Ofta har vi inte nått ända fram - och vi är medvetna om detta -, men det är vår fasta avsikt att fortsätta även i framtiden med samma beslutsamhet.
Herr talman!
Trots de allvarliga och vanliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som Genèvekonventionen och dess protokoll är till för att skydda mot, anser jag ändå att det nya årtusendet innehåller vissa hoppingivande tecken.
Denna hoppfullhet ligger främst i den successiva stabiliseringen av en internationell värdeordning som redan börjar få svårt att undkomma bakom föråldrade kriterier, såsom kulturella skillnader och nationella särdrag.
Även om det går långsamt är vi i dag, utan några tvivel, på väg mot den nya internationella värdeordning som globaliseringen av informationen främjar och hjälper till att så ett kollektivt medvetande i alla våra samhällen.
Det är nödvändigt att detta arbete förankras hos våra medborgare, så att det skapar en automatisk reaktion inför handlingar som innebär förakt för de grundläggande principer som i dag måste betraktas som gemensamma.
När vi skapar internationella domstolar, som de som i dag används i fråga om före detta Jugoslavien eller Rwanda, måste vi ta ett steg framåt för att göra livet svårare för dem som stöder handlingar som kränker värdena i Genèvekonventionen.
Det är nödvändigt att dessa figurer börjar inse att världen har blivit en plats där strafflösheten inte längre råder.
Om detta budskap går fram, kommer vi säkerligen att bidra till att stärka de mänskliga rättigheterna och den nödvändiga trovärdigheten för och genomförandet av de principer Genèvekonventionen och dess protokoll avser att beskydda.
