# ID: svediakorp-gov397703
# author: Goodwill (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 394
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill ta upp två korta frågor som mycket väl kan bli relevanta om detta går till förlikning, vilket jag misstänker kommer att ske.
Den första är direktivets konsekvenser för den befintliga förbränningsindustri som är specialiserad på giftigt avfall.
Dessa förbränningsanläggningar måste följa strängare standarder än anläggningarna för samförbränning.
Det som oroar mig är att det högeligen värmealstrande avfallet kommer att vara som gjort för samförbränning och att detta i sin tur kommer att driva upp kostnaderna för de specialiserade giftavfallsugnarna, vilket kommer att innebära att de i många fall faktiskt måste köpa bränsle för att uppnå de höga temperaturer som krävs för att förstöra ämnen som dioxin.
Vi behöver verkligen de specialiserade giftavfallsugnarna.
För tillfället finns det bara tre stycken i Förenade kungariket.
Om det fanns ännu färre anläggningar skulle det innebära att farligt avfall mycket väl kanske måste transporteras långa sträckor, vilket inte är godtagbart både av politiska och praktiska miljöskäl, och det skulle också driva upp kostnaderna för förbränning av detta giftiga avfall.
För det andra skulle jag vilja understryka dr Jacksons slutsats.
Jag kommer från den region i Förenade kungariket där det finns flest grisar.
Traditionellt har man gjort sig av med döda djur genom att begrava dem på jordbruksfastigheten, men i och med dessa mycket stora enheter är detta helt enkelt inte ett praktiskt sätt att skaffa bort djuren, så många enheter har installerat sina egna förbränningsugnar - små ugnar som klarar mindre än 50 kg i timmen.
Om inte dessa ugnar används, kanske folk måste återgå till att begrava djuren.
Jag tror att denna förvirring beror på ett missförstånd mellan miljödepartementet och jordbruksministeriet i Förenade kungariket, som trodde att det bara fanns sextio förbränningsanläggningar av denna typ när det i stället finns tusentals.
Detta problem berör också jakthundskennlar som utfordrar hundarna med självdöda djur och som gör sig av med slaktavfall, och det berör också husdjurskrematorier, bisarrt nog, även om jag förstår att krematorier för människor inte berörs, eftersom döda människor inte klassificeras som avfall.
Kan jag be er att under förlikningen ta hänsyn till dessa jordbrukare som investerat i en renare miljö genom att installera förbränningsugnar, och som inte skulle kunna fortsätta om kostnaderna blev alltför höga.
