# ID: svediakorp-gov397671
# author: Schnellhardt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 778
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman!
Ni har redan sagt att det är den andra behandlingen av direktivet för tilldelning av miljömärket.
Det europeiska miljömärket är, det måste man säga, ett barn av den inre marknaden.
Dess funktion är - på sätt och vis som ett svar på de ökande gränsöverskridande varuströmmarna - att märka de produkter och tjänster som är mycket miljövänliga.
Det tjänar därför å ena sidan till att ge en gränsöverskridande information för konsumenterna, och å andra sidan gäller det att utveckla ett medvetande inom industrin och hos medborgarna för att skapa och inse miljöpolitiska sammanhang.
Just när det gäller de dagliga inköpen är detta av stor betydelse.
Jag anser att det knappast behöver diskuteras att det är förnuftigt med ett europeiskt märke som är lämpligt för den inre marknaden.
Men från en bra idé till ett klokt genomförande av den är det ofta en lång väg.
Det gäller också här beträffande miljömärket.
Det mest utmärkande för märket är tyvärr i dag framför allt att det är så gott som okänt i de flesta länder.
Jag tror att bara en liten minoritet av medborgarna någonsin har fått syn på det.
Inom ramen för min föredragning lade jag alltså den största tyngdpunkten vid de fullkomligt otillräckliga förberedelserna för märket.
Vilka är de svaga punkterna i den hittillsvarande förordningen om miljömärket som har lett till dagens otillfredsställande situation?
Jag tror att ett huvudproblem ligger i märkets kostnadsstruktur.
Den granskning som företagets produkter måste genomgå för att erhålla märket, är långa och kostnadskrävande.
Vi kräver därför att man redan när granskningskriterierna ställs upp siktar på så låga kostnader som möjligt.
Att detta inte får missförstås som någon kvalitativ urvattning av kontrollkriterierna, är självklart.
Förutom kostnaderna för granskningen är också de löpande avgifterna betydande, som skall erläggas till det europeiska miljömärkningssystemet.
Även på denna punkt räknar vi med en minskning av kostnaderna för små och medelstora företag, företag från utvecklingsländer liksom företag som arbetar inom andra områden med europeisk eller internationell miljölagstiftning.
Här kan nämnas exempelvis EMAS och ISO 14001.
Förutom en minskning av kostnaderna för bestämda företag räknar man i betänkandet med en maximiavgift.
Med detta agerande följer vi exemplet från nästan alla nationella märkningssystem, där man också har ett liknande tak.
Målet för denna ansats är att göra märkningssystemet intressantare även för de stora tillverkarna av konsumtionsvaror och för tjänsteleverantörerna.
Det handlar inte om en gåva till de stora multinationella företagen, som det ibland kritiskt sägs - det vill jag här helt klart säga - utan om ett viktigt steg för att äntligen ge märket en bred effekt.
Dessutom måste vi vara på det klara med att vi utan en viss initial finansiering av det europeiska märket inte kan vinna någon terräng.
Detta bidrag anser jag att vi bör ta på oss.
Ytterligare en viktig punkt i denna andra behandling utgör regleringen av förhållandet mellan det nationella miljömärket och det europeiska märket.
I den första behandlingen krävde vi fortfarande att de nationella märkena skulle avskaffas stegvis till förmån för miljömärket; det är inte utan anledning som vi har gått ifrån denna ståndpunkt.
I vissa länder är nationella märken väl etablerade och erkända i samhället.
Det gäller exempelvis för den nordiska svanen i Skandinavien och den blåa ängeln i Tyskland.
Jag anser att det vore paradoxalt och inte i subsidiaritetens anda om man avskaffade detta beprövade märke till förmån för ett europeiskt märke som ännu inte är etablerat.
Nej, vi bör försöka på annat sätt.
Vi måste se till att man samordnar en parallell förekomst av nationella och europeiska märken.
I detta sammanhang är den arbetsplan som föreskrivs i den gemensamma ståndpunkten - som vi har kompletterat på några punkter, men jag tror att de också kommer att bifallas - av stor betydelse.
Förordningen om miljömärket utgör en balansgång mellan ekonomiska och ekologiska intressen.
Exempelvis vill den ena gruppen framför allt genomföra stränga miljökriterier, medan den andra snarare sneglar på märkets marknadsföringsaspekt.
Båda grupperna har dock en sak gemensam: De vill att miljömärket skall bli framgångsrikt.
Jag tror att vi med denna förordning, så som den kommer att beslutas om i dag, har funnit en bra kompromiss mellan alla deltagande gruppers intressen.
Jag är övertygad om att också rådet kommer att låna sitt öra åt de konstruktiva förslagen från vår kammare och att de kommer att ge större framgång åt det europeiska miljömärket.
