# ID: svediakorp-gov397573
# author: Seixas da Costa (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,388
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kollegor!
Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd menar att förslaget att upprätta en stadga för de grundläggande rättigheterna är mycket viktigt för skapandet av en gemenskap baserad på värderingar som kan åberopas vid en framtida utveckling av den politiska unionen.
Många frågar sig hur långt vi kan gå i fastställandet av gemensamma värderingar och principer för att garantera alla medborgare inom unionen en samling rättigheter som stärker känslan av att tillhöra ett gemensamt samhälle.
Frågan har redan ställts här i dag om vad det är som gör att vi vill vara tillsammans och vad det är som gör att vi vill överbrygga våra olikheter och leva tillsammans.
Det är det här som är den stora frågan om den europeiska identiteten och som är anledningen till att vi är här i dag, tillsammans, i detta stora hus som byggts av Europeiska unionen.
Under årtionden, efter genomgångna trauman och kriser, definierade vi vårt sätt att vara i en värld baserad på värderingar om frihet, demokrati och respekt för rättsstaten.
Under många år fick de som levde i ett annat Europa se den kraft som fanns i frihetsmodellen i andra delar av Europa, och som för övrigt är tradition i en kultur grundad på tolerans och som vidareutvecklades på kontinenten och i dag är kärnan i det egna projektet.
När de här idéerna segrade och den totalitära perioden i en del av de europeiska länderna fick ett slut inleddes en ny situation som vi nu måste ta tag i.
Vi menar att det är en fråga om ansvar, men också en fråga om sammanhang.
Utvidgningen av Europeiska unionen till andra länder, ett etiskt och strategiskt måste för stabiliteten och freden på kontinenten, kommer att medföra att vi får se länder med mycket skilda politiska kulturer, många gånger med unga och föga konsoliderade institutioner och strukturer.
Såväl för de här länderna som för dem som strider för de grundläggande principer ett nutida samhälle bör baseras på är det viktigt att inkludera principerna i en gemenskapsrätt som de efter en anslutning kan anknyta till.
Tro dock inte att idén om en stadga eller en principsamling bara är en slags skyddsmekanism gentemot nya medlemmar, en slags förstärkning gentemot omvärlden.
Så är det inte, och det är heller inte vår avsikt.
Nyligen inträffade händelser visar att det som vi ser som stabilt och varaktigt i vårt eget land, inom unionen, under vissa omständigheter kan visa sig vara mycket mindre varaktigt och stabilt än önskvärt för att bemöta många gånger enkla problem, problem som dock ibland väcker upp gamla spöken från de döda.
Stadgan för de grundläggande rättigheterna kan inte ersätta de författningsenliga garantier som var och en av oss kan nyttja i vårt eget land.
En sådan lögn, en lögn som systematiskt används mot stadgan för de grundläggande rättigheterna, måste vi frigöra oss från så att det inte blir ett alibi för dem som söker skydd bakom subsidiariteten för att inte ta sitt ansvar som medborgare i Europa.
Tvärtom står vi inför ett utökat värde, en slags europeisk tilläggsgaranti som skall fungera som ett instrument för det nya medborgarskapet.
Herr talman, här måste vi försöka komma över en del problem som man vid diskussionen inom ramen för konventet redan har börjat stöta på - något som jag tror vi kommer att få se mera av i framtiden - samtidigt vill jag påpeka att jag med detta talar å rådets vägnar, och inte nödvändigtvis å mitt lands vägnar, som i den här frågan har intagit en skall vi säga ganska så ambitiös ståndpunkt.
Den första frågan har att göra med rättsordningen: nödvändigheten av att kunna garantera en total överensstämmelse mellan de rättsordningar som kan komma i konflikt med varandra i detta förfarande.
Det är ett faktiskt problem och det är något som vi alla måste vara medvetna om.
Vi kan inte riskera att vi skapar juridisk osäkerhet med stadgans införande.
Vi är på väg att göra medborgarnas rättigheter mera öppna, vi skall inte väva in dem i rättsliga motsägelser som skulle kunna skapa förvirring.
Detta innebär att vi än en gång efter Amsterdam ställs inför frågan om en eventuell anslutning av unionen till Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.
Den andra frågan har att göra med definitionen av dem som stadgan riktar sig till: talar vi om medborgare med unionsnationalitet eller talar vi om dem som befinner sig inom gemenskapen?
Frågan är grundläggande.
Konsekvenserna beror på vårt svar, i synnerhet eftersom en del av oss menar att det bara är institutionerna som är den nya stadgans verkliga mål.
En tredje viktig fråga handlar om rättigheterna.
Hur långt vill vi gå?
Skall vi nöja oss med en samling grundläggande principer, en slags gemensam nämnare för det som är europeiskt korrekt, eller skall vi vara mera ambitiösa och se på det som Europeiska unionen i dag har på dagordningen?
Våra medborgare verkar i dag kunna göra anspråk på en bekräftelse av ett område inom unionen, inte bara de ekonomiska och sociala rättigheterna utan också de nya rättigheter som har blivit tecken på det nya medborgarskapet.
Hur långt är unionen beredd att gå?
Till sist en fjärde fråga som kanske är den viktigaste: vi debatterar en text som blott och bart är tillkännagivande och som en del mycket bestämt tar i försvar, ett slags politiskt hölje.
Men är det inte så att om stadgan för de grundläggande rättigheterna inte är tvingande blir den bara en definition av principer utan något som helst värde.
Är det inte så att vi genom att upprätta en stadga för de grundläggande rättigheterna som bara är tillkännagivande försöker ta vår tillflykt till en politiskt korrekt fråga som eventuellt inte överensstämmer med det som i dag är unionens innersta väsen?
Herr talman, ärade kollegor, det finns fortfarande en ny verklighet som vi inte kan bortse från och som enligt ordförandeskapets mening klart och tydligt visar att vi på allvar måste utforma en stadga för de grundläggande rättigheterna: Det vill säga att vi inom ramen för Amsterdamfördraget sätter igång med det ambitiösa projektet att skapa ett stort europeiskt område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Europeiska kommissionen och medlemsstaterna inledde under europeiska rådets toppmöte i Tammerfors en process för att förstärka de interna säkerhetsstrukturerna och främja våra medborgares vardagsstabilitet genom att garantera en effektiv kamp mot den organiserade brottsligheten, mot narkotikahandeln och andra interna frågor.
Vid en sådan europeisk kraftansträngning är det grundläggande att alla åtgärder, alla framtida åtgärder, vidtas baserade på mycket klara principer som kan skydda medborgarna under ett öppet och tydligt rättsligt förmyndarskap.
Därför menar vi - vilket vi sade i Köln när Europeiska rådet godkände idén om en stadga om de mänskliga rättigheterna - att stadgan är synnerligen viktig och central för unionens framtid.
Utan att förstärka principerna på det här sättet, utan att förse unionen med en etisk pelare som kan ge den trovärdighet gentemot sina medborgare - och för övrigt vara förebild och referens för de externa förbindelserna - skulle vi riskera att försvaga vår politik och våra värderingar.
Apropå detta skulle jag vilja nämna något om regeringskonferensen.
När det gäller regeringskonferensen så är det uppenbart att frågan om ett införlivande av stadgan för de grundläggande rättigheterna är fundamentalt för konferensens trovärdighet.
Redan från början var det portugisiska ordförandeskapet på det klara med att det var viktigt att garantera att man i dagordningen för regeringskonferensen inte bara skulle debattera om hur makten skall fördelas och verkställas i en utvidgad union.
I ett sådant sammanhang är stadgan för de grundläggande rättigheterna avgörande för ett mera balanserat resultat, något som ordförandeskapet alltid har menat, men där även andra aspekter bör inkluderas, i synnerhet försvars- och säkerhetsfrågan.
Det är med anledning av allt detta, herr talman och ärade kollegor, som rådet med intresse (med största intresse) följer den resolution som parlamentet står i begrepp att anta när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna
