# ID: svediakorp-gov397564
# author: Ribeiro e Castro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 585
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade rådsordförande, herr kommissionär!
Den enda riktigt väsentliga i idén om en stadga om de grundläggande rättigheterna i unionen är försöket att, under skenbar generositet, ta ett steg mot en så kallad konstituering av fördragen eller, mera direkt, mot en europeisk stats europeiska författning.
Därför instämmer vi inte med förslaget.
Det är inte innehållet i stadgan som står på spel.
Vi kommer från ett land vars författning har en av de mest omfattande uppräkningar som finns av de grundläggande rättigheterna.
Vi tillhör dessutom ett beprövat parti när det gäller kampen för demokrati, och vi har alltid menat att försvaret av de mänskliga rättigheterna är det absolut viktigaste.
Vi motsätter oss dock förslaget eftersom vi ser idén med den här stadgan som en slags federalismens " Trojahäst ", som en politisk fälla som framför allt kommer att få andra tunga politiska och juridiska konsekvenser för Europas stater och befolkning.
Vi tror inte att det är bra, och vi tror framför allt inte att det är lämpligt att just nu rubba fördragens jämvikt.
Tvärtom är den tid vi lever i och de utmaningar vi ställs inför av sådan karaktär att vi menar att det är än viktigare att ta fördragen i försvar och återigen slå in på den exakta och säkra väg som en gång utstakades av grundarna och som har fört oss hit.
Europeiska unionen behöver inte stadgan om de mänskliga rättigheterna av en mycket enkel anledning: Europeiska unionen har inga problem med de grundläggande rättigheterna.
Det Europa vi alla tillhör kan i mångt och mycket liknas vid de grundläggande rättigheternas kulturella vagga.
Eftersom det inte finns några problem, så är stadgan inte till någon hjälp.
Kan inget lösas så är stadgan uppenbarligen ett problem.
Först och främst för att den delar upp oss i två läger, när vi i själva verket borde vara enade, och sedan för att vi kan komma i överläge och eventuellt förorsaka en besvärande konflikt med den europeiska konventionens förmyndarskap inom den institutionella ram som beprövats och stabiliserats av Europarådet och av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.
Det ger inga pluspoäng, det ger minuspoäng.
De grundläggande rättigheterna bör lämpligen ingå i varje lands / nations statsrätt.
Den internationella juridiken och en hållbar utveckling av det internationella skyddet för de mänskliga rättigheterna bör lämpligen ingå i de av staterna ratificerade avtalen och konventionerna med så stor geografisk spridning som möjligt.
Med andra ord den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och, på europeisk nivå, den europeiska konventionen.
Det är på en sådan mera omfattande internationell plan som vi måste arbeta för att internationellt effektivisera skyddet för de rättigheter som länderna redan har erkänt, i stället för att gå motströms och motarbeta det fundamentala i de grundläggande rättigheterna: dess universalism.
Om Europeiska unionen verkligen vill vidta emblematiska åtgärder i den här frågan så måste man välja en annan väg: alla avtal och konventioner om mänskliga rättigheter, som redan ratificerats av de femton medlemsländerna, måste inkluderas i förteckningen över de internationella referenstexterna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.
De måste också klart och tydligt inskrivas i gemenskapsrätten.
Detta skulle vara ett framsteg.
Stadgan är ett falskt svar på en fråga som inte finns och följaktligen ett problem till som vi från vår sida kan vara utan.
