# ID: svediakorp-gov397541
# author: Van den Burg (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 547
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Som föredragande av yttrandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor kommer jag framför allt att koncentrera mig till punkten grundläggande sociala rättigheter.
Grundläggande sociala rättigheter hör oupplösligen till de klassiska grundläggande rättigheterna.
Vad har någon till exempel för nytta av yttrandefriheten om han är fullständigt utesluten från det sociala livet på grund av fattigdom och arbetslöshet?
Det finns grundläggande sociala rättigheter som till sin karaktär är identiska med och således helt enkelt tillhör de klassiska medborgerliga fri- och rättigheterna.
Jag nämner som exempel organisationsrätten och föreningsfriheten som kan vidareutvecklas i rätten till fria förhandlingar om arbetsvillkor och rätten att genomföra kollektiva aktioner.
Dessa rättigheter borde därför ingå som en del av stadgans första del.
I fråga om andra grundläggande sociala rättigheter behövs en länk mellan formuleringen av den grundläggande rättigheten och dess effekter på individen.
Dessa grundläggande rättigheter definieras därför ofta som instruktionsnormer som utarbetas av statsmakter med avseende på sociallagstiftning.
Dessa är dock inte mindre väsentliga som grundelement för stadgan.
När det gäller den kategorin grundläggande rättigheter framträder också ofta de allra tydligaste missförstånden om vad denna stadga nu kommer att innebära på Europanivå.
Det första missförståndet är att EU-stadgan kommer att ersätta de nationella garantierna för skyddet av de grundläggande rättigheterna som om individer hädanefter skulle bli tvungna att vända sig till Europeiska unionen och EG-domstolen i stället för till sina egna myndigheter och domstolar.
Och då skulle grundläggande rättigheter i fråga om arbete, bostäder, social trygghet plötsligt bli befogenheter på Europanivå.
Det är det dock inte tal om.
Det gäller för övrigt lika litet för garantierna för yttrandefriheten eller för en rättvis rättegång.
Stadgan finns för att binda de europeiska institutionerna och den europeiska politiken vid dessa grundläggande rättigheter.
Därmed ger jag också direkt en reaktion på ett andra missförstånd som är allmänt spritt.
Det är inte så att stadgan enbart skulle omfatta rättigheter för vilka Europeiska unionen är den första självskrivna behöriga instansen för yrkanden.
Även där unionen inte har några som helst befogenheter kan politiska åtgärder, som direkt eller indirekt vidtas av Europeiska unionen, inkräkta på de grundläggande rättigheterna.
Detta innebär således att grundläggande rättigheter som inte kan garanteras på Europeiska unionens nivå, men som kan kränkas av unionen, också hör hemma i stadgan.
Sedan ytterligare en kommentar om internationella fördrag med avseende på grundläggande sociala rättigheter.
Socialutskottets yttrande nämner ett par: Europarådets europeiska sociala stadga och ILO: s och FN: s centrala konvention.
I ändringsförslag 22 till Duff- och Voggenhuberbetänkandet förespråkar jag en hänvisning i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen, inte bara till ECHR (Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter), utan också till Europeiska sociala stadgan och ILO: s och Förenta Nationernas centrala konventioner.
Ett annat ändringsförslag om en långtgående variant, ändringsförslag 23, anger att anslutning till ECHR borde ske, men även till dessa internationella sociala standarder.
Jag skulle också vilja göra en sista kommentar om nödvändigheten av ett brett samhälleligt stöd och en dialog med samhälleliga organisationer, även efter det att vi har fastställt stadgan.
Vi bör även då föra denna breda diskussion.
