# ID: svediakorp-gov397405
# author: Korhola (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 350
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För utvecklingsländerna är nyckeln till utvecklingen deras möjlighet att själva delta i utvecklingen som berör dem själva, både när det gäller att identifiera problemen och att söka lösningar.
Eftersom jag varit med i utvecklingssamarbetet har jag lagt märke till att det här tillvägagångssättet under senare år på ett berömvärt sätt ersatt den gamla paternalistiska biståndsideologin, där de så kallade utvecklade länderna tänkte att det är utveckling att man överför vårt levnadssätt till mindre utvecklade länder.
Utvecklingssamarbetets nya paradigm betonar partnerskap där den så kallade biståndsgivaren är den lyssnande parten.
Ty man måste ha tålamod att låta länderna själva fastställa vad deras problem är och låta dem själva göra upp en plan för att förbättra situationen och själva genomföra lösningen.
Biståndsgivarens viktigaste uppgift är att göra sig själv överflödig och se till att arbetet skapar välstånd och aktivitet på platsen.
Kollegan Wijkman har i detta hänseende utarbetat ett bra betänkande där man framhåller detta enda framgångsrika och moraliskt hållbara paradigm.
Än så länge tillämpas dock detta tillvägagångssätt på EU: s nivå på ett skandalöst dåligt sätt när det gäller vetenskapliga och tekniska projekt i u-länderna.
EU: s ramprogram sträcker sig inte till utvecklingsländerna.
Med andra ord kan till exempel nordafrikanska partner inte delta i vetenskapliga och tekniska projekt.
Det finns dock ingenting som hindrar dem att forska, men det finns helt enkelt inga finansieringsmöjligheter, ty utvecklingsländerna äger inte tillträde till konsortierna som en part som ansöker om pengar.
Varför är det så?
Man har ju även utökat Östeuropas möjligheter att delta.
Frågan är ännu mera obegriplig när man till exempel tänker på hur vi blir berörda av problemen med ökenspridningen i Nordafrika eller av Medelhavets problem.
Vi måste genom finansieringen ge ett ökat ansvar åt lokala forskare, så att man kan bygga upp en utveckling som främjar de lokala intressena och lämnar kvar en verksamhet även när finansiärerna lämnar platsen.
Vi måste se till att inte ett enda projekt genomförs utan en insats av lokala forskare.
