# ID: svediakorp-gov397402
# author: Wijkman (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 790
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


föredragande.
Herr talman!
Allt sedan Brundtland-rapporten 1987 har det stått klart att den politik som ensidigt betonar ekonomisk tillväxt inte kan bli eller vara långsiktigt hållbar.
Utmaningen för oss alla består i att integrera sociala hänsyn och miljöhänsyn.
Det innebär bland annat att miljöhänsyn inte kan ses som en sektorsfråga, utan att eventuella negativa miljökonsekvenser i samband med produktion, transporter, byggande osv. måste klarläggas under planeringsfasen och genom olika åtgärder minimeras.
Rio-konferensen innebar att ett handlingsprogram utarbetades som sektor för sektor pekar ut de viktigaste problemområdena i detta sammanhang och anger hur skyddet av miljön och naturresurserna skall tillgodoses.
Trots att det är ett dokument på flera hundra sidor, är det ett allmänt hållet program.
För att komma vidare i denna nödvändiga integration krävs det metodutveckling.
Det krävs dessutom val av indikatorer för att löpande veta vad man håller på med, kunskapsuppbyggnad, pilotprojekt osv.
Denna typ av arbete pågår sedan många år i många av OECD-länderna.
Det kunde ha högre prioritet, men det är igång.
Sämre är det beställt i flertalet utvecklingsländer.
Där saknas både kunskap och resurser för att möjliggöra en integrering av miljöhänsyn samt det preventiva arbetssätt som är själva andemeningen i besluten från Rio.
I detta sammanhang kan bistånd spela en viktig roll.
Vårt ansvar som biståndsgivare är överhuvudtaget stort att se till att vi överför sådant kunnande och sådan teknik som är långsiktigt hållbar, dvs. som inte medför svåra skador för miljön och naturresurserna.
Det förslag till reglering som vi diskuterar i dag syftar till att se till att EU i sitt bistånd helt och fullt integrerar miljöhänsynen i verksamheten.
På sikt är naturligtvis målsättningen att denna typ av integrering, eller mainstreaming som det kallas för, sker helt automatiskt, dvs. utan speciella anslag eller program.
Än så länge återstår emellertid mycket att göra för att utveckla metoder.
Inte minst måste kunskapen och kompetensen både inom kommissionen och hos mottagarländerna ökas.
Jag har haft ansvaret för förberedelserna inför denna andra behandling.
Mitt arbete bygger naturligtvis mycket på erfarenheterna från och det arbete som gjordes inför första behandlingen.
Parlamentet lade då fram ett stort antal ändringsförslag, av vilka ungefär en tredjedel har accepterats av rådet inför denna andra behandling.
När jag har analyserat situationen har jag framför allt identifierat tre fyra frågor som jag anser att vi i parlamentet bör försöka få ändringar till stånd för jämfört med rådets förslag.
För att nämna de viktigaste frågorna gäller det för det första budgetens storlek.
Det gäller vidare sättet för hur verksamheten styrs, och det gäller hur regelverket skall tolkas, dvs. att det inte bara skall gälla u-ländernas verksamhet, utan naturligtvis också känneteckna vår egen verksamhet inom EU.
Det innebär inte att andra frågor som väcktes i första behandlingen inte är viktiga, men det innebär att vi bör koncentrera oss på dem som är viktigast.
Dessutom bör vi i intresset att komma överens med rådet se till att vi så mycket som möjligt släpper det som är av mindre betydelse.
Jag kan glädjande konstatera att i de informella samtal som har ägt rum har budgetbeloppet avsevärt kunnat höjas, nämligen från föreslagna drygt 50 miljoner euro till drygt 90 miljoner euro.
Det är, tycker jag, vilket även framgår av ändringsförslag 11, något som vi bör stödja.
Vad gäller giltighetstiden för denna reglering anser jag att det inte finns någon anledning att i dag en gång för alla binda sig.
Jag tycker att rådets förslag är acceptabelt, eftersom en utvärdering kommer att äga rum inom fyra fem år.
Då kommer frågan under alla omständigheter tillbaka till parlamentet.
Slutligen vill jag nämna en fråga som det har rått och fortfarande råder olika uppfattningar om.
Det gäller det så kallade kommittéförfarandet, dvs. hur själva implementeringen av detta regelverk skall se ut.
Vad gäller det är jag av den uppfattningen att vi skall försöka komma ifrån en ordning som innebär att medlemsländerna själva direkt petar och detaljstyr i själva implementeringen.
De skall vara med och bestämma ramverk och regler, men överlåta åt kommissionen att genomföra själva projektet.
Vad gäller det har vi under behandlingens gång föreslagit en så kallad split comitology, vilket då skulle kunna tjäna ett utmärkt syfte.
Jag hoppas att det vid omröstningen också kommer att bli parlamentets förslag.
Får jag bara be om ytterligare en sak.
Det är så att vi skulle behöva ytterligare konsultationer.
Därför hemställer jag redan nu att omröstningen kan äga rum på onsdag.
