# ID: svediakorp-gov397398
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,046
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr premiärminister!
Några mycket snabba iakttagelser vid slutet av denna debatt, som har varit lång men ytterst konstruktiv och viktig.
Den första iakttagelsen: vi börjar inte från noll.
Alla de som kanske har noterat en överdriven optimism i det vi har sagt måste förstå att vi inte börjar från noll.
Europas utgångspunkt är fördelarna med den gemensamma valutan, fördelarna med den inre marknaden.
Lissabon startar alltså med dessa tillgångar och måste föra dem framåt på de punkter där de ännu inte är befästa, vilket inte är få, för den inre marknaden är inte gemensam på de områden vi vill gå vidare med i Lissabon: den är inte gemensam till följd av fördröjningarna i offentlig och privat service, den är inte gemensam till följd av fördröjningarna med att skapa insyn och använda modern teknik för att göra marknaderna verkligt kompletta ur informationssynpunkt och därmed ur effektivitetssynpunkt.
Nåväl, här måste vi finna den ökade produktivitet som fordras för att få en utdragen ekonomisk tillväxt utan inflation.
Men vi måste se upp.
Det är möjligt att vi gör denna debatt om Lissabon fragmentarisk, men vi har alltid ett mycket precist mål för ögonen: vi måste skapa ekonomiska och sociala förutsättningar för en utdragen tillväxt.
Vi har redan tagit upp de ekonomiska förutsättningarna, effektivitet och produktivitet.
De sociala krävs för att undvika fragmentering och löneklyftor i vårt samhälle, vilket är en av de största farorna.
Jag säger det igen eftersom vi bör hålla det i minnet: löneskillnaderna i Europa har fortsatt att öka på den senaste tiden.
Detta är ett problem som kommer att bli olösligt i framtiden, om inte redan i dag.
Härav således marknadens och det offentligas ansvar.
I Lissabon skall vi fatta vissa mycket konkreta beslut.
Vad detta beträffar skall jag här nämna en specifik punkt eftersom det har hänvisats mycket till Förenta staterna.
I Förenta staterna har denna nya marknad, dessa innovationer, denna spridning av innovationerna - det stora språnget framåt är att de informationstekniska innovationerna för ut kunskapen även till periferin - verkligen inte kommit till stånd enbart genom privata initiativ.
Det har förekommit stora offentliga investeringar på federal, delstatlig och lokal nivå.
De har varit enorma, och de har varit investeringar i modern infrastruktur.
Observera att vårt direkta engagemang här - jag upprepar, direkta - på det offentliga planet och de olika planen är att bygga motorvägar för informationstekniken, det vill säga de vägar dessa nya fordon färdas på.
Marknaden, den privata sektorn, företagen kommer att konstruera fordon att åka med, men det är vi som måste bygga de nya motorvägarna.
Det premiärminister Guterres sade om datorer i varje skola, om nätverket som skall omfatta alla perifera områden är då inte någonting man uteslutande kan överlåta åt marknaden eftersom marknaden helt enkelt inte gör detta, och vi för övrigt inte kommer att uppnå de nya mål för utveckling och produktivitet som fordras utan detta.
Vårt problem är alltså att undvika att de perifera ekonomierna hamnar i kris, vilket inte innebär centralisering, inte innebär centraliserad planering, utan innebär att ge de perifera ekonomierna samma chanser som vi ger de centrala.
Det är alltså därför programmet måste rikta sig till skolorna, det är därför vi måste ta en hel årskull och framhärda, se till att det i denna åldersgrupp inte finns någon som hamnar utanför den nya alfabetiseringen.
Det finns alltså en mycket exakt strategi för Lissabon.
Den verkliga uppgiften i Lissabon är, enligt min mening, att ingjuta ny tillförsikt för sysselsättning och tillväxt i vetskap om att vi kan klara det, och därför måste vi röra oss mot denna modell som grundar sig på säker jämvikt.
För att sammanfatta dagens debatt skulle jag vilja ta ett uttryck som en av er ledamöter använde, om jag inte minns fel Goebbels, som sade: " Vi har ett framtidsunderskott i Europa ".
Det är helt enkelt så.
Vi har grämt oss så länge medan under tiden fröna till det vi med stora uppoffringar har lagt till grund för Europa har grott.
Låt oss nu försöka att också eliminera framtidsunderskottet och ge de nya generationerna en mening och tänka att vi arbetar tillsammans med ödmjukhet men med allvar för någonting varaktigt.
Då står det klart att det blir oundgängligt att sammanföra de tre processerna.
Tyvärr är vår terminologi hemsk, men frågorna om makroekonomi, arbete och strukturella frågor sammanför vi verkligen nu och då har vi förmåga och möjlighet att uppnå de resultat vi ville, med mycket enkla åtgärder, även specifika sådana.
Kom ihåg det europeiska samhället: Vi har fortfarande inte funnit enhällighet om det europeiska samhället, men det finns hundratusentals företag som ber oss om det.
Detta skall göras till varje pris, eftersom tanken att verka i femton länder - som nu håller på att bli ett enda -, med olika regler för elementära företagsprinciper är en ohållbar tanke: vi kan inte sälja in den, för den är inte vettig.
(Applåder) Detsamma gäller det europeiska patentet: vi kan inte sälja in detta heller.
Inte heller upphandlingsreglerna, kapitalmarknaden eller fröna till en samordning av de sociala trygghetssystemen, för det tjänar ingenting till att vi funderar på stora möjligheter till rörlighet, att vi skapar mycket framgångsrika program såsom Erasmus och Sokrates för att göra folk mer rörliga om vi sedan har regler för den sociala tryggheten som inte bidrar till denna rörlighet.
Det är alltså här som vi skapar en mening av många fragment i Lissabon.
Jag tror att vi gör det just eftersom det portugisiska ordförandeskapet har dragit i enandetrådarna genom att sammanföra de olika bitarna i pusslet.
Nu har vi dessa tillgångar och jag hoppas att vi i Lissabon skall kunna enas om att omsätta dem i praktiken, för jag tror att vi behöver det och att de också kommer att bära oväntad frukt.
